Kategori: renässans

Den protestantiska talibanismen

Under Johannes Oecolampadius ledning blev staden Basel 1529 protestantisk, detta firades med att män med vapen stormade in i kyrkorna och slog sönder skulpturer och målningar. Glatt förnedrades de som valde att kvarhålla sin lojalitet till Den Babyloniska Horan i Rom. Oecolampadius tillhörde varken Luther eller Calvins idéer, han var sin egen. Han samarbetade en stund med Zwingli men de båda herrarna bröt med varandra efter ett tag. Det är svårt, på gränsen till omöjligt att hänga med i alla falanger som uppstår inom protestantismen, och den ena gruppen är mer extrem än den andra. Men en sak hade de gemensamt, de hatade konst, musik och litteratur. I Nederländerna drog den protestantiska pöbeln fram och slaktade altartavlor, skulpturer och det som gick att brännas brändes. De bildade sedan egna stadslagar med brutala straff för dem som inte följde deras lära, de anklagades förstås för homosexualitet eller häxeri och brändes offentligt på torgen runt omkring i hela Norra Europa. Där det fanns en stark kung blev det inte lika blodigt för där tog kungen hand om konsten och gjorden den till pengar som han oftast var i akut behov av.

Undantaget är förstås England i och med att Henrik VIII hade rumlat runt med självaste Spanien i sänghalmen blev Englands religionstillhörighet det viktigaste slagfältet för talibanernas överlevnad. I över 200 år pågick stridigheterna i landet och bålen hann aldrig slockna. Sakta men säkert fick protestantismen säkrare mark under fötterna och plötsligt hade Europas första kristna politiska höger uppstått. Precis som alla talibanska organisationer ansåg varje gruppering att de hade alla svar och därmed hade de också de rätta lärorna. Splitringen var stor och det hela kanske hade fortsatt så om inte kungen Charles I hade kommit på den briljanta idéen att gifta sig med en katolik och att älska konst. Plötslig förenade sig alla puritanska grupperingar under imamen Cromwell vars blod krävde hämnd efter släktens förnedring den 28 juli 1540.

1642 var inbördeskriget ett faktum, här skulle allt avvikande brännas och slaktas. Kungen i sin naivitet hade helt missat det parlamentariska stödet som dessa kälkborgare hade förskaffat sig och han förlorade snabbt London och gjorde istället Oxford till sin borg. Med borg avses förstås hela hovet och dess anställda. Charles I som den stora konstälskare han var hade med sig musiker, tonsättare, författare och sin chefskonstnär William Dobson. Dobsons uppdrag var att måla kungens nära, kära och personer som gjort hedersamma insatser under kriget.

I flödet av lysande porträtt av sturska män som har sett krigets blod på fältet är tavlan med John Byron den 1:a från 1644 min favorit. Detta är ett mästerverk i pompös självbild sett utifrån motivet i sin helhet. Där står den store härföraren med sår i ansiktet från slaget i Newbury och har blivit nyligen adlad. Han har en afrikansk pojke som betjänt och hans hand som inte håller i lansen pekar ner på slagfältet där hans berömmelse skapades. Dessutom en häst som jag är övertygad om är förebilden till disneys Trasselfilm. Det finns dock två saker som håller en kvar i tavlan. Det första är att han är ganska ful, Dobson ger inte Byron något smickrande utseende, ett ganska plumpt och vardagligt ansikte. Det är svår att förstå att detta är generna som till slut ska hamna i den stora poeten 150 år senare. Nu var John Byron inte något större kap för en kvinna och han dog barnlös och ensam i Frankrike och hans bror ärvde titeln, kanske var han vackrare. Men förutom hans vardagliga utseende trots alla försök till motsatsen är det de två pelarna i bakgrunden som är intressanta. Detta är typisk engelsk symbolism, faktum är att engelsmännen var helt uppslukade av symbolism under 1600-talet. Den återkommer överallt och en heldel är som tidigare sagt helt över våra huvuden. Men så är inte fallet i denna målade tavla, det är nämligen dessa två pelare som gör tavlan ännu mer pompös och ett bevis på Dobsons humor.

John Byron var nämligen en mycket hatad man bland folket på grund av hans personlighet och hans brutala sätt att föra sig både på och utanför krigsfältet. Detta faktum var Dobson helt medveten om, men även om han skulle själv ha tyckte illa om John Byron så är det inget jämfört med puritanerna. Här lyckas han föra in en symbolik som skulle komma att reta de intellektuella skrumpskallarna till vansinne. De två pelarna kallas nämligen Salomoniska pelare, de ansågs ha varit pelare som prydde kung Salomons enorma palats. Dessa pelare blev därmed symbolen för kunskap eller rättare sagt gudomligt given kunskap. Dessutom hörde denna symbolik hemma i den katolska traditionen och var en utsmyckning som protestanttalibanerna fullkomligen hatade. Men varför dessa pelare, hur kom denna symbolism till Dobson. Jag är väldigt säker på att Oxford är svaret. Ett av husen som Charles I gjorde till sitt hov var The University Church of St Mary. Ingången till denna kyrka omges nämligen av två salomoniska pelare, de fanns precis framför Dobsons ögon varje dag. Jag vet inte om John Byrons pompösa självbild såg det provocerande skämtet av att inkludera dessa två pelare i hans porträtt. Kanske ansåg han att han hade en gudomlig kunskap som var överlägsen andra, kanske skrattade han åt förslaget och ville inte missa chansen att reta sina fiender. Om det det var så att Byron insåg skämtet får bilden dock ett helt annat innehåll, kanske var det så att Byron var en mannen med självdistans och skrattade åt Dobsons afrikanska betjänt, den vita hästen och pelarna. För varför skulle han annars göra hans stora bedrift på slagfältet till en liten del i nedersta högra hörnet. Plötsligt ser han inte så pompös ut, utan en kan ana en prillighet i den nya adlade mannens ögon.

Jag tänker inte ta någon ställning i huruvida John Byron var ett pompöst gubbslem eller om han var en självklar partyhöjare för vi har inget som stärker det ena eller det andra. Men det vi vet är att det inte råder någon större tvekan om att det retade puritanerna. Går ni förbi The University Church of St Mary nästa gång ni är i Oxford kan ni stoppa in era fingrar i kulhålen som de konsthatande talibanerna orsakade i de salomoniska pelarna när de till slut lyckas inta Oxford. Det är meningslösa kulhål som inte har med strid att göra, en kan se framför sig hur de små männen med sin stora övertygelse stod där och stampade med fötterna i marken, sköt på pelarna och för en liten stund fick de känna sig stora och viktiga. Det är någonstans tröstande att veta att puritanerna varken lyckades förstöra pelarna eller döda John Byron. När till slut engelsmännen tröttnade på Cromwells religiösa diktatur och puristernas trångsynthet kastades de ut ur landet och skeppades över Atlanten för att de inte skulle göra någon större skada mer. I dag kan vi väl säga att det gick väl si så där med det också.

Tomhetens dödskallar och klockor

”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” är inledningsorden i Bibelboken Predikaren. Att förstå ordet tomhet i detta sammanhang är inte alldeles enkelt, men läser en 1917 års översättning blir det lite tydligare vad som avses. ”Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!” Det är förstås livets tomhet som avses, eller rättare sagt livets innehåll som är under lupp. Just denna tomhet gör att Predikaren är en av de viktigaste texterna som har skrivits sett utifrån vad den har gett upphov till. Det är här som vårt hanterande av allegorier, metaforer och symboler kring livet i sig har sina tydligaste rötter. Det latinska ordet som används är vanitas och det är också namnet på den kanske knepigaste symbolgenren som den har gett upphov till. Genren hade sin höjdpunkt på 1600-talets mitt och den återfanns överallt i text och bild. Symbolerna staplade sig på varandra och budskapet blev en väv av betydelselager att tolka och förstå. Den mest kända Vanitas-scenen är förstås Shakespeares Hamlets Att vara eller inte vara-monolog. Många av dessa tavlor, berättelser och hus i England är idag för oss obegripliga med sina inbyggda symboler, symbolnycklarna är helt enkelt borta.

Även den mest kända nyckeln den välkända Ambassadörerna (1533) av Hans Holbein den yngre är öppen för debatt gällande innehåll och mening. Gycklade Holbein Cromwell och den engelska kyrkan, hånade han Henrik VIII eller är det en brasklapp som avser att säga att Holbein faktiskt är katolik. Frågorna är många och förstås omöjliga att besvara, men hur relaterar objekten till varandra och vad är det som sägs i dessa relationer. De två ynglingarna som har hunnit få viktiga poster i samhället är Jean de Dinteville and Georges de Selve och de är i sig inte intressanta förutom utifrån att Holbein finurligt gömmer deras ålder i tavlans motiv. Det som är det intressanta är i stället de tre nivåer av föremål mellan dem som är intressanta.

På den översta raden finner vi enormt fina saker som har med den framväxande vetenskapen att göra. Ser vi närmare är det instrument och föremål som signalerar att det är mätning av olika slag som är den gemensamma nämnaren. Det är framför allt tiden som fenomen som är i centrum. Det kan vi se utifrån att närmast hyllkanten (allt som är närmast en kant är av större betydelse gällande läsandet av motivet) ligger ett fantastiskt solur som är avsett att ha som ett armbandsur. Troligtvis är det gjort av den kända urmakaren Nicolas Kratzer. Det är inte bara ett mästerligt hantverk utan också en katolsk symbol sett ur en engelsk kontext, Kratzer gjorde nämligen ett liknande ur specifikt till Cardinal Wolsey runt 1425 och han älskade att visa upp denna för alla oavsett intresse. Allt på den övre hyllan är ett budskap om tid, tid som människan kan mäta och fylla med mening. Denna mening är på denna nivå kunskap, närmare bestämt vetenskaplig kunskap. Holbein väljer att visa på ett likställande mellan vetenskap och den katolska kyrkan på ett subtilt och spännande sätt, den katolska traditionen kan alltså relatera till tiden på självaste jorden sett utifrån jordgloben i det vänstra hörnet på hyllan.

På den andra nivån finner vi världsliga saker som musik och lyrik som alla är underställda tiden och vetenskapen, en hierarkisk ordning helt i Aristoteles smak eller varför inte Thomas av Aquino. Men även här finns ett dolt symboliskt värde. Om ni förstorar bilden allt vad ni kan och ser på lutans strängar ser ni en spännande sak, en sträng är av. Det råder disharmoni eller rent utsagt dålig stämning på denna nivå, självklart är det hymnboken med noterna som är problemet. Detta är en Luthersk hymnbok som ligger där uppslagen. Protestantismen är här underställd den katolska kyrkans position och deras budskap är dessutom en disharmoni i tidens flöde, en fåfänglighet helt enkelt. En förklaring till denna relativt öppna symbolik och kritik är att Holbeins mecenat vid tidpunkten för tavlans målande var ingen mindre än Thomas Moore som öppet vägrade avsäga sig den katolska tron.

Men den stora kritiken och det som gör motivet till en kodnyckel inom den vanitasiska traditionen finner vi förstås längst ner. Holbeins berömda dödskalle. Den syns bäst om du står på höger sida nära tavlan stående på en stol. Framifrån har dödskallen en form en träbit uppsköljd på stranden efter en blåsig natt. Holbein skapar helt enkelt en form av 3D effekt som ingen kan ha missat. Rent tekniskt är detta ett mysterium, hur och var hade Holbein gjort en sådan perception att han kunde ha fått denna idé. Personligen tillhör jag dem som tror att Holbein måste ha sett en dödskalle genom en glasvas med vatten i. Ser en på Caravaggios En pojke som blir biten av en ödla (som förövrigt också en Vanitas målning) som är gjord ca 60 år senare än Holbeins tavla ser vi liknande effekter just i den målade glasvasen. När glasvasen är där känns formerna naturliga och som betraktare är dessa former och symboler lätta att missa. Holbein har helt enkelt tagit bort vatten och glas och lämnat kvar dödskallens skimrande form.

Allt ovan är nu läsbart förgängligt, fåfängt och en hyllning till tomhet. Oavsett vetenskap, teologiska tolkningar, musik, nöjen, fina kläder, lysande karriärer allt skall dö och försvinna blir tavlans budskap. Holbein tar Predikarens metaforer och symbolspråk och skapar en allegori för sin tid. Det tycks som han säger ”ta det lugnt, protestantismen är en fluga och allt kommer att dö på grund av sin tomhet och fåfänglighet”. Men säger nu den uppmärksamme läsare Holbein säger ju också att katolska traditionen är förgänglig och fåfänglig. Helt rätt, den katolska vetenskapen är förgänglig i sig. Men det är här som motivets struktur återigen innehåller något intressant. Jag nämnde tidigare att strukturen hade kopplingar till Aristoteles och därmed även Thomas av Aquino. Den sistnämnda gjorde nämligen en skillnad mellan vetenskap och tro i sin Summa Theologia där båda delarna fanns under kyrkans tak. Vetenskapen ansågs ge kunskaper och en väg till Gud, men det var tron som gav frälsningen. Holbein håller sin kritik enbart till den katolska vetenskapen och inte mot den katolska tron.

Holbein lever nämligen i ett protestantisk land under mycket farliga tider, allt i tavlan säger att dessa tider och det som fyller tiden är tomhet och fåfängt och skall dö. Motivet är en påminnelse om att livet är bara här och nu och vi människor har ett val gällande vad vi fyller det med. Vill vi fylla det med meningslösa saker som de senaste inom vetenskap, eller falska profeter eller bara nöjen. Eller väljer vi att fylla vårt liv med det som ger oss evigt meningsfullt liv. Valet finns där i motivet, för längst upp till höger i kanten bakom den gröna gardinen skymtar vi ett katolskt krucifix. Genom den katolska tron får vi frälsningen och det eviga livet, detta är sanningen oavsett om vi försöker att gömma den bakom vackra tyger, förförisk vetenskap eller skönsång.

90 år före publiceringen av Hamlet berättar Holbein denna berättelse, fast denna gång är det vi betraktare som är just Hamlet. Det är vi som står där med dödskallen framför oss och ställer oss frågan att vara eller inte vara. Personligen väljer jag berättandet i sig självt framför tro och svar, för är det något som Predikaren har visat oss människor de senaste 2400 åren är att allt är tomhet, kungar, gudar, imperium, statsväsen, kyrkor, gudar har alla kommit till oss för en stunds besök för att sedan lämna oss. Men kvar finns berättandet för även om Predikarens fönsterluckor stängdes hörs hans röst genom tiden, även om många symboler är för oss dolda står vi där med Holbeins dödskalle och hör honom genom tidens brus. Men vi hör inte bara deras röster, för när vi stannar upp och lyssnar med ögon och öron blir vi själva en del av detta berättande och plötsligt blir livet större än dess materiella innehåll. Kanske säger inte vanitas oss att livet är förgängligt med sina dödskallar och döda kroppar, kanske är budskapet en uppmaning att fortsätta berätta för annars hinner döden ikapp oss.