Kategori: Litteratur

Tomhetens dödskallar och klockor

”Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, tomhet, idel tomhet, allt är tomhet.” är inledningsorden i Bibelboken Predikaren. Att förstå ordet tomhet i detta sammanhang är inte alldeles enkelt, men läser en 1917 års översättning blir det lite tydligare vad som avses. ”Fåfängligheters fåfänglighet! säger Predikaren. Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet!” Det är förstås livets tomhet som avses, eller rättare sagt livets innehåll som är under lupp. Just denna tomhet gör att Predikaren är en av de viktigaste texterna som har skrivits sett utifrån vad den har gett upphov till. Det är här som vårt hanterande av allegorier, metaforer och symboler kring livet i sig har sina tydligaste rötter. Det latinska ordet som används är vanitas och det är också namnet på den kanske knepigaste symbolgenren som den har gett upphov till. Genren hade sin höjdpunkt på 1600-talets mitt och den återfanns överallt i text och bild. Symbolerna staplade sig på varandra och budskapet blev en väv av betydelselager att tolka och förstå. Den mest kända Vanitas-scenen är förstås Shakespeares Hamlets Att vara eller inte vara-monolog. Många av dessa tavlor, berättelser och hus i England är idag för oss obegripliga med sina inbyggda symboler, symbolnycklarna är helt enkelt borta.

Även den mest kända nyckeln den välkända Ambassadörerna (1533) av Hans Holbein den yngre är öppen för debatt gällande innehåll och mening. Gycklade Holbein Cromwell och den engelska kyrkan, hånade han Henrik VIII eller är det en brasklapp som avser att säga att Holbein faktiskt är katolik. Frågorna är många och förstås omöjliga att besvara, men hur relaterar objekten till varandra och vad är det som sägs i dessa relationer. De två ynglingarna som har hunnit få viktiga poster i samhället är Jean de Dinteville and Georges de Selve och de är i sig inte intressanta förutom utifrån att Holbein finurligt gömmer deras ålder i tavlans motiv. Det som är det intressanta är i stället de tre nivåer av föremål mellan dem som är intressanta.

På den översta raden finner vi enormt fina saker som har med den framväxande vetenskapen att göra. Ser vi närmare är det instrument och föremål som signalerar att det är mätning av olika slag som är den gemensamma nämnaren. Det är framför allt tiden som fenomen som är i centrum. Det kan vi se utifrån att närmast hyllkanten (allt som är närmast en kant är av större betydelse gällande läsandet av motivet) ligger ett fantastiskt solur som är avsett att ha som ett armbandsur. Troligtvis är det gjort av den kända urmakaren Nicolas Kratzer. Det är inte bara ett mästerligt hantverk utan också en katolsk symbol sett ur en engelsk kontext, Kratzer gjorde nämligen ett liknande ur specifikt till Cardinal Wolsey runt 1425 och han älskade att visa upp denna för alla oavsett intresse. Allt på den övre hyllan är ett budskap om tid, tid som människan kan mäta och fylla med mening. Denna mening är på denna nivå kunskap, närmare bestämt vetenskaplig kunskap. Holbein väljer att visa på ett likställande mellan vetenskap och den katolska kyrkan på ett subtilt och spännande sätt, den katolska traditionen kan alltså relatera till tiden på självaste jorden sett utifrån jordgloben i det vänstra hörnet på hyllan.

På den andra nivån finner vi världsliga saker som musik och lyrik som alla är underställda tiden och vetenskapen, en hierarkisk ordning helt i Aristoteles smak eller varför inte Thomas av Aquino. Men även här finns ett dolt symboliskt värde. Om ni förstorar bilden allt vad ni kan och ser på lutans strängar ser ni en spännande sak, en sträng är av. Det råder disharmoni eller rent utsagt dålig stämning på denna nivå, självklart är det hymnboken med noterna som är problemet. Detta är en Luthersk hymnbok som ligger där uppslagen. Protestantismen är här underställd den katolska kyrkans position och deras budskap är dessutom en disharmoni i tidens flöde, en fåfänglighet helt enkelt. En förklaring till denna relativt öppna symbolik och kritik är att Holbeins mecenat vid tidpunkten för tavlans målande var ingen mindre än Thomas Moore som öppet vägrade avsäga sig den katolska tron.

Men den stora kritiken och det som gör motivet till en kodnyckel inom den vanitasiska traditionen finner vi förstås längst ner. Holbeins berömda dödskalle. Den syns bäst om du står på höger sida nära tavlan stående på en stol. Framifrån har dödskallen en form en träbit uppsköljd på stranden efter en blåsig natt. Holbein skapar helt enkelt en form av 3D effekt som ingen kan ha missat. Rent tekniskt är detta ett mysterium, hur och var hade Holbein gjort en sådan perception att han kunde ha fått denna idé. Personligen tillhör jag dem som tror att Holbein måste ha sett en dödskalle genom en glasvas med vatten i. Ser en på Caravaggios En pojke som blir biten av en ödla (som förövrigt också en Vanitas målning) som är gjord ca 60 år senare än Holbeins tavla ser vi liknande effekter just i den målade glasvasen. När glasvasen är där känns formerna naturliga och som betraktare är dessa former och symboler lätta att missa. Holbein har helt enkelt tagit bort vatten och glas och lämnat kvar dödskallens skimrande form.

Allt ovan är nu läsbart förgängligt, fåfängt och en hyllning till tomhet. Oavsett vetenskap, teologiska tolkningar, musik, nöjen, fina kläder, lysande karriärer allt skall dö och försvinna blir tavlans budskap. Holbein tar Predikarens metaforer och symbolspråk och skapar en allegori för sin tid. Det tycks som han säger ”ta det lugnt, protestantismen är en fluga och allt kommer att dö på grund av sin tomhet och fåfänglighet”. Men säger nu den uppmärksamme läsare Holbein säger ju också att katolska traditionen är förgänglig och fåfänglig. Helt rätt, den katolska vetenskapen är förgänglig i sig. Men det är här som motivets struktur återigen innehåller något intressant. Jag nämnde tidigare att strukturen hade kopplingar till Aristoteles och därmed även Thomas av Aquino. Den sistnämnda gjorde nämligen en skillnad mellan vetenskap och tro i sin Summa Theologia där båda delarna fanns under kyrkans tak. Vetenskapen ansågs ge kunskaper och en väg till Gud, men det var tron som gav frälsningen. Holbein håller sin kritik enbart till den katolska vetenskapen och inte mot den katolska tron.

Holbein lever nämligen i ett protestantisk land under mycket farliga tider, allt i tavlan säger att dessa tider och det som fyller tiden är tomhet och fåfängt och skall dö. Motivet är en påminnelse om att livet är bara här och nu och vi människor har ett val gällande vad vi fyller det med. Vill vi fylla det med meningslösa saker som de senaste inom vetenskap, eller falska profeter eller bara nöjen. Eller väljer vi att fylla vårt liv med det som ger oss evigt meningsfullt liv. Valet finns där i motivet, för längst upp till höger i kanten bakom den gröna gardinen skymtar vi ett katolskt krucifix. Genom den katolska tron får vi frälsningen och det eviga livet, detta är sanningen oavsett om vi försöker att gömma den bakom vackra tyger, förförisk vetenskap eller skönsång.

90 år före publiceringen av Hamlet berättar Holbein denna berättelse, fast denna gång är det vi betraktare som är just Hamlet. Det är vi som står där med dödskallen framför oss och ställer oss frågan att vara eller inte vara. Personligen väljer jag berättandet i sig självt framför tro och svar, för är det något som Predikaren har visat oss människor de senaste 2400 åren är att allt är tomhet, kungar, gudar, imperium, statsväsen, kyrkor, gudar har alla kommit till oss för en stunds besök för att sedan lämna oss. Men kvar finns berättandet för även om Predikarens fönsterluckor stängdes hörs hans röst genom tiden, även om många symboler är för oss dolda står vi där med Holbeins dödskalle och hör honom genom tidens brus. Men vi hör inte bara deras röster, för när vi stannar upp och lyssnar med ögon och öron blir vi själva en del av detta berättande och plötsligt blir livet större än dess materiella innehåll. Kanske säger inte vanitas oss att livet är förgängligt med sina dödskallar och döda kroppar, kanske är budskapet en uppmaning att fortsätta berätta för annars hinner döden ikapp oss.

Den gotiska Marx

Redan 30 år före Dracula flyttade in i sin nedgångna fastighet på Carfax kunde människan läsa, ”Capital is dead labour, that, vampire-like, only lives by sucking living labour, and lives the more, the more labour it sucks. The time during which the labourer works, is the time during which the capitalist consumes the labour-power he has purchased of him.” Marx vampyr i Das Kapital från 1867 är en grym varelse som har uppstått i samhället och den kommer att fortsätta sin erövring, sanningen är att ”.. the vampire will not lose its hold on him ”so long as there is a muscle, a nerve, a drop of blood to be exploited”. Marxs målar upp en klassisk gotisk världsbild där människan är ensam och inte längre kan förvänta sig någon hjälp av någon gud. Kontinenten befinner sig i ett totalt förfall på alla tänkbara nivåer och döden är alltid närvarande i kontexten, i smutsens Bradford var genomsnittslivslängden 20.3 år i mitten av 1800-talet. De subjektiva världarna ökade både ekonomiskt och intellektuellt i samhället och avgrunden mellan dessa gjorde hela situationen olösbar utifrån liken Vampyren lämnade efter sig. Likt råttor i en Labyrint sprang människan omkring och när till slut Marx tolkades av Stalin var öppnandet av Pandoras ask ett faktum. Att tänka sig det gotiska berättandet utan Karl Marx är lika svårt som att tänka sig Dracula utan blodstörst.

Vampyren hos Marx är förstås en symbol för rädslan för det nya, det nya som förändrar samhället till sådan grad att det tycks slita samhället i stycken. Dock blir Marxs metafor även en arketyp som har naglat fast sig i vårt berättande fram till i dag tack vare Stoker och Draculas flytt till Carfax. Stokers Dracula blir den kroppsliga manifestationen av Marx observation och rädsla, plötsligt fick det onda ett förföriskt ansikte som hotade människans fortplantning och utveckling. Draculas charm nästlar sig in och förför oss alla, dvs modernitetens charm. Mina skriver sina brev fort och smidigt slår bokstävernas tänder mot papperet med sina mekaniska benknotsliknande fingrar. Moderniteten har dessutom tagit människans röst och stoppat in den i en maskin för att effektivisera Minas nedtecknande. Att Dracula älskar det moderna råder det ingen tvekan om, han transformeras till att återigen bli ung och förförisk. Han häpnas och nyfikenheten väcks när han vandrar över Londons gator. Rovdjuret inom honom har aldrig mått bättre och det tycks nästan som att han har hittat en mening i det han upplever. Tillsammans förenar sig folket i Stokers bok och tillsammans jagar de till slut den älskande modernisten in i medeltidens säkra död.

Marx och Stoker är förstås själva barn av det moderna samhällets framväxt och förhåller sig lika dubbelbottnade till det moderna. Vetenskapens, den mekaniska teknikens och ekonomins utveckling sätts under lupp. Resultatet blir många gånger ett tudelat svärd, modernitet ska bekämpas med modernitet. Lenin stal glatt Taylors löpandebandproduktion från det kapitalistiska centrat på andra sidan jorden. Samtidigt stal Ford kommunismens valfrihet och erbjöd bara svarta bilar. I dag ser vi Liberaler som vill ha enormt långtgående IT-övervakningar i sann diktatorisk anda för att skydda den enskilda individen från IT terrorister. Det kan låta som en paradox, men det är där som styrkan med Marx och Stokers Draculaarketyp finns. Dracula blir som en bro, en symbol för en brytpunkt, där det finns ett samhällsproblem kan vi använda Dracula som metafor.

På 50-talet visade Hammers Dracula oss våld och sensation utifrån den nya billiga filmtekniken, plötsligt kunde alla som ville göra våld som alla kunde ta del av. Detta våld var ingenting jämfört med den svartvita äldre tekniken som dokumenterade helvetet i koncentrationslägren, vilket var en självklarhet att använda i krigsrättegångarna. Det är ingen tillfällighet att den mest seriösa filmatisering av Dracula på 90-talet betonade erotiken när världen var som räddast för blodsjukdomen HIV. Människan ska inte genetiskt manipulera gener, men om manipulationen kan bota sjukdomar ska människan göra det. Sträcker vi ut oss lite ser vi att vampyren i sig fungerar på detta viset. I Twilight är det rädslan för att tonåringar ska ha okontrollerat sex, i True Blood är det rasismens som sätts i fokus. I Buffy är det rädslan för att bli vuxen som hela tiden pulserar under ytan. Var än Dracula eller vampyren dyker upp kan vi bara krafsa lite och snabbt förändras färgen han är målad med och plötsligt dyker den sanna rädsla vi bär på upp mitt framför våra ögon.

Människans rädsla har fått en arketyp som kan vandra med henne och leva lika länge som hon är rädd. Det var Marx och Stoker rädsla som gjorde Dracula odödlig, inte vampyrens hunger efter blod. Men betyder inte detta att Marx egentligen är en romantiker istället för en politisk ideolog undrar säkert någon. Självklart är svaret, men vilken ideologi är inte en romantisk konstruktion för att kunna bedöva sin rädsla för samhällets förändring? Min rädsla är när ideologerna inte ser sin rädsla utan istället tror att deras romantiska dröm är objektivt sann för världen. Men då är det arketypen Gud som brukar dyka upp i berättandet och det är en helt annan berättelse.