Den vackra häxan

Om en går ned i Instagrams hav av bilder och letar efter häxor slås en väldigt snabbt av att dagens häxa är långt ifrån gammal och ful. Faktum är att det är tvärtom och inte sällan möts en av klassiska objektifieringsbilder som handlar om att förföra betraktaren och fylla hen med lusta. Allt är så långt ifrån den gamla fula tanten som kokar ihop något farligt som skall förgöra samhället i sin grund. Vi är helt klart inte längre rädda för den kroknäsade kärringen, vi har gått så långt att vi till och med hånar hennes arv och existens. Disneys Madam Mim är en komisk sidekick, en galen dam som systematiskt kommer att göra fel. Hon är plumsig, ovårdad och kokar sin kittel utifrån galenskap. Annat är det med Magica De Häx, hon är farlig och så förföriskt vacker som nu en anka kan bli. Hon är alltid ett farligare hot emot de manliga hjältarna i Ankeborg universumet. Hon förlorar dock alltid, mest för att hjältarna är helt asexuella och är helt immuna emot hennes förföriska närvaro på Instagram. Det finns alltså två häxbilder och det råder en tydlig obalans mellan dessa.

Rent tekniskt har det sedan antiken funnit två typer av häxor, Daghäxan och Natthäxan. Den första syftade till en konkret kvinna som rörde sig bland oss alla, men i lönndom utförde hon förbjudna illdåd. Den andra var mer av en abstraktion, en mardröm som kunde få olycksaliga följder i det vakna livet om en inte var försiktig. Men dessa föreställningar är inte den direkta förklaringen till dagens två häxor, förklaringen finner vi kanske mer i den visuella sammanslagningen av antikens två häxor som skedde på 1500-talets inledning i staden Nürnberg. Albrecht Dürer kanske inte uppfann den visuella sammanslagningen men han var den som kom på hur han skulle tjäna pengar på den. Det var inte bara böcker som trycktes i Gutenbergs uppfinning, bilder var betydligt billigare och något som alla kunde ta del av. Den extremt begåvade och välutbildade Dürer förstod suget av hemskheter hos folket och han försåg dem med detta.

I hans Bakåtridande häxa på en get från ca 1500 finner vi både Madam Mim och Magica De Häx. Med det utsläppta håret och den beslutsamma nakna kroppen finner vi sexualiteten hos en mogen kvinna. Hennes ridande av bocken visar också på hennes koppling till kunskap, natur och bundsförvant. Hon är helt klart farlig och för ett visuellt törstande folk var den framför allt förförisk på så många plan.

Dürer förutsåg framgången och hans bomärkeliknande signatur hade en laglig märkeskyddande status, de som försökte kränga hans bilder med signaturen utan hans tillåtelse fick dryga böter. Detta ledde till att andra ville ha sin del av kakan och plötsligt gick boktryckarmaskinerna varm runt om i Europa med häxbilder. Milfen var det hetaste en kunde köpa helt enkelt. Sexualiteten minskades i bilderna när kyrkan ville ha sina häxskrifter illustrerade, där betonades den nattliga mardrömmen där häxan som flytande objekt skapade kaos och förstörelse. Kampen mot häxan var för kyrkan mest ett spirituellt krig och därför behövde inte kvinnokroppen vara alltför närvarande. Men 27 januari 1591 publicerades det en nyhetsbild i Skottland som visade på hur häxor försökte döda Kung James.

På bilden ser vi uppe i hörnet hur fyra påklädda kvinnor kokar ihop ett elända som skapar en onaturlig storm på havet som syftar till att död kungen. Allt noga övervakat av djävulen själv. Kung James kom att se sig som den nya utbildade ledaren som dessutom skulle få bort trolldom och magi från sin nation. Denna bild och nyhet visar att på 100 år har den nattliga mardrömmen förskjutits till daghäxan, dvs människor mitt bland oss alla skapar farlig trolldom i lönndom på natten för att störta oss alla i fördärvet.

Dürer och nyhetsbilder som denna kom nu att bilda ett berättande som snart blev språklig formulerat i alla samhällsklasser även uppe i Norrland. Hos Dürer ser vi blåkulla och ridandet, i nyhetsbilden ser vi vanliga människor som utför trolldom, häxan fanns plötsligt mitt bland oss alla språkligt och visuellt. Madam Mim och Magica De Häx var en enhet och tillsammans var de farliga och verksamma, det spirituella kriget flyttade därmed ut i vardagen för framför allt vanligt folk. Kung James krig mot trolldom kom att få motsatt effekt, tron på den ökade istället och devisen målar en Fan på väggen sitter han kvar.

Men varför ser vi inte denna kombination på Instagrams alla bilder med wicca? Varför försvinner Madam Mim iväg på sin kvast i Goyas Los caprichos I slutet av 1700-talet? Den sistnämnda frågan är enklast, i upplysningens tid finns inte det längre plats för trolldom och magi. Den gamla kvinnan blev symbolen för den gamla och falska vetenskapen och flög besegrad in i historiens dimma. Svaret på den först frågan finner vi som vanligt när det gäller kvinnor, nämligen i mannens romantiska fantasi om åtrå. Daniel Gardners Thej Three Witches from Macbeth från 1775 är ett lysande exempel på detta.

Här har de urgamla häxorna bortom vår värld ersatts av tre rokokokvinnor värdiga en teservis. Med slät och ung hy och oförargliga blickar har det farliga helt reducerats bort från berättelsen. Kvar finns bara en romantisk dröm om lusta, kryddad med lite farlig synd. Kitteln och kläderna betonar just synden och dess relation till kristendomens dogmer. Det kvinnliga objekten må vara oskyldiga men synden i sig är förförisk, dvs drömmen isig är förförisk. Första steget att göra Magica De Häx förförisk syndig var inte att göra kvinnans kropp till det syndiga, det är miljön som är syndig, det är i miljön som det syndiga ska ske. Kvinnokroppen är ofarlig och erövringsbar för mannen i bilden ovan, han kan därmed känna sig trygg och behöver inte längre känna sig hotat. Det är han som nu har kontrollen av det syndiga. Efter det så är det bara att flytta in den syndiga miljön på kvinnans olika attribut, det svarta raka håret är inget annat än den klassiska svart slokhatten. De höga klackarna är kvasten, silversmycken är alkemin och trolldom, sminket är en upprepning av allt det nämnda osv.

Wicca var och är en viktig feministisk rörelse på många olika sätt, men rent visuellt råder det en obalans. När en badar i havet av bilder på Instagram och söker efter wicca finner en mängder av unga kvinnor som identifierar sig med 1800-talets manliga romantiska fantasi om synd. Men att gå ännu mer tillbaka till rötterna är inte heller en lösning för där finns bara kommersiella föreställningar skapade av män. Rent visuellt erbjuder wicca en illusion av något nytt, men tycks ständigt fastna i patriarkatets nät som förvägrar dem ett kvinnlig berättande på kvinnliga villkor. Men skam till dem som ger sig, tillslut ruttnar även fiskenät sönder och brister.

Den leende pöbeln vs den sura häxan

Magi och trolldom är ord som alltid används i ett negativt beskrivande av Den andre. Det pekar ut något farligt som Den andre gör som på något sätt hotar den som använder orden för att beskriva dessa. Men att alla beskriver Den andre på detta sätt betyder förstås att magi och trolldom finns mitt ibland oss. Vi är egentligen medvetna om detta men vi väljer att kalla det något annat så låter det hela bättre. Begrepp som under, laganda, bön låter mycket bättre än trolldom och vi är därmed inte den farliga Den andre. Magi inkluderar också en samhällsklassproblematik ifall en kombinerar ordet med begreppet folktro, den utbildande styrande samhällsklassen står för ordning och vill en inkluderas där håller en inte på med någon folktro. Med förakt ser vi ned på våra förfäder som trodde på tomtar, troll och oändligt annat otyg. Men precis som begreppet magi existerar folktron även nu fast i en ny skepnad och med nya begrepp som inger ett sanningsvärde, för inget folk tror ju på något som inte finns. Men vad är det idag som är våra tomtar och troll som framtiden kommer att skratta åt? Det är förstås knepigt värre att kunna förutspå, men med lite hjälp av ordet magi går det att avkoda en del i alla fall.

I sin enklaste form betyder begreppet magi en verklig förbindelse mellan vårt medvetande och en självständig förborgad ordning. En kan utföra olika typer av riter som tvingar denna förborgade ordning till att foga sig efter sin vilja och en kan därmed påverka sin upplevda verklighet på ett positivt sätt. Nu är detta förstås en sådan reducerad definition som skulle kunna innebära att även naturvetenskapen skulle kunna inkluderas i viss form och det är förstås poängen för det är där vi finner vår tids folktro. När Europa kristnades tedde sig den teoretiska överbyggnaden sig alltför svår och abstrakt i det vardagliga livet för den stora massan och mängder av pragmatiska ickekristna religiösa inslag kom att fortleva parallellt med kristendom i flera hundra år. Idag har vi naturvetenskapen som samhällets existensiella överbyggnad och den är etter värre gällande sitt abstrakta innehåll. För att göra den begriplig och för att känna sig som en del av denna gemenskap skapar människan ett enklare mer pragmatiskt innehåll som gör att de anser sig kunna leva och tolka världen på ett bra sätt. Men precis som Näcken inte tillhörde kristendomen skapar vi också direkta påhitt som vi tror på och som många dessutom håller som sanna. Detta är helt naturligt och kommer alltid att vara så, ibland slår det hela över förstås. På 1600-talet blev tron på häxor så stor bland folket och de krävde att deras folktro skulle få gehör hos de styrande och utifrån språkbruket fick de med sig stora delar av domstolar och kyrkan. Folktron krävde blod och blod fick de under 10 år innan samhället fick stopp på häxförföljelserna. Grunden till detta var att ganska få föreställningar som predikades av några få fick fäste i alla samhällsklasser och spred sig i samhället relativt snabbt. Det blev därmed en galen folktro som dessutom krävde en renhet, de som inte såg världen på deras sätt var emot dem helt enkelt och var därmed under djävulens inflytande.

Folktron om häxor är idag lätt att förkasta som ren galenskap och vi kan konstatera att folk förr i tiden var korkade i huvudet nåå jävulskt. Men hur är det egentligen med vår tids Välja-glädje rörelse. Om du ler mot någon ler denna någon tillbaka och alla blir då glada. Om du inte ler, då ler ingen tillbaka och alla blir ledsna och DU är orsaken och du skall brännas på bål för din negativa inställning. Allt sagt med ett leende på läpparna förstås. Leendet är i denna predikan inget annat än en magisk ritual som vi ska använda för att kunna manipulera omvärlden för egen vinning. 150 år av psykoanalytisk forskning spolas rakt ner i toan och kvar finns ett leende som ersätter den enormt abstrakta och komplicerade vetenskapen. I en språklig dräkt av lösrykta biologicitat maskeras dessutom folktron i den rådande naturvetenskapens dress.

Precis som häxtron har den lyckas få gehör i alla samhällsklasser och den sipprar in överallt. På ICA ska personalen le när de säljer ett äpple för då blir vi inte lika arga när det visade sig att det vara ruttet vid hemkomsten. Vi ler och inser att det var nog inte meningen och vi kastar äpplet istället för att använda kunskapens frukt som ett bevis. Företagsledare ska le när de ger folk sparken och den sparkade ska le för annars får inte hen något nytt arbete. Om en ler och andas blir inget jobb för tungt och med en positiv attityd kan nog Paris få nästa Vinter-OS. Ett leende förlänger dessutom livet genom att träning och sund livshållning är ett rent nöje där leendet övergår till välklingande smittande skratt. Men precis som med all magi krävs det en renhet, den där den sura individen förstör allt för alla. Alla magi förstörs direkt av den som lyfter armen för att ställa en fråga. Folket kräver sin rena lycka och kan inte surmularna brännas på bål ska de skuldbeläggas och få evig olycka. En olycka som givetvis den drabbade själv bör skulden för. Men med ett leende är allt förlåtet och en blir fri och hel igen. Med ett leende kan vi lösa svält, krig och miljökatastrofer. Skulle tro att om 400 år ser människan tillbaka och konstatera att förr i tiden var folk dumma i huvudet nåå jävulskt.

Men hur rättfärdigas då denna magiska folktro av de som förespråkar den. Hos både de på 1600-talets häxtroende och dagens Välj-glädje förespråkare återkommer egentligen bara ett argument; det ligger någon form av sanning i det. Dvs precis samma motivering som finns gällande tron på Fake news. Enkelt sagt vet vi om att det är en folktro, men det är lättare med magi än att läsa på läxan och sätt sig in i komplexa problem. Kanske är det just lättja som är roten till det hela, där lättja finns finner vi allt som oftast viljan till att tro på magi. Provet i skolan går nog bra fast en inte har pluggat, räkningarna fixar sig när en vinner på lotto, här är jag hälften av ett förhållande, bara en får semester blir förhållandet bra, imorgon ska jag gå ner i vikt. Men det är bara att tänka positivt och le så kommer det att lösa sig. Utifrån detta perspektiv blir folktron på leendets magi dock moraliskt förkastligt och förtjänar sin negativa klang. Leendets hurtighet är inte bara en lättja mot världen och ens medmänniskor det är den ultimata ursäkten att inte behöva göra val som innebär att en är det bästa en kan vara. En vet egentligen vad som behövs göra men det gör en inte för det är för jobbigt så istället sätter en tilltron till hokuspokus för det finns ju någon typ av sanning i det. Vi behöver inte vänta 400 år, det är bara att gå ut på altanen, tända pipan, ta ett glas rött och surt konstatera att de leende människorna som springer förbi på gatan är dumma i huvudet nåå jävulskt…. och lata… och dessutom farliga, speciellt i grupp.

Färger och dess olika världar

Vad är färg? Är frågan som direkt fyller en när en betraktar Sonia Delaunays kända målning Prismes électriques från 1914. Utifrån att jag är svag för landskapsmålningar tycker jag mig se ett flygfoto över hav och odlad mark, men här finns också ens barndomskänsla av att se i ett kalejdoskop. En regndroppes prisma som förvrids av just prisman. Vad är färg? Kvarstår dock som den pulserande frågan och utifrån den frågan vinner nog prismat, regndroppen helt enkelt. Färg är rent vetenskapligt ljus, därmed kan vi vara säker på att färger finns framför oss. Dock är det långtifrån säkert att just grön, blå, röd osv finns, för dessa definitioner är inom filosofin det som kallas universiallie och huruvida dessa finns är den ständigt gäckande frågan där. Dock är det säkert att färgen jag upplever i alla fall finns för mig, jag kan inte veta om Delaunay målade med de färger jag upplever för våra medvetanden kan inte ha kunskaper om den perception våra enskilda medvetande har. Men om färg är ljus måste färg även vara tid för ljus färdas till oss som tid. Därmed uppstår ännu mer frågor, kan Delaunays motiv bestå över tid och rum? Tavlan som entitet har en begränsad tid i rummet, men motivet frigörs från materialet utifrån att färg är ljus och ljus är tid. Ser vi på dåtiden, nuet eller framtiden. Rent vetenskapligt ser vi allt samtidigt enligt Einstein.

Att fråga vad färg är leder en snabbt in på vad verkligheten är, det är inget filosofiskt flum utan faktiskt en konsekvens av naturvetenskapens upptäckter. Delaunay gjorde säkert samma sak utifrån att färgen är motivets allt. Chevreuls The Laws of Contrast of Colour är knappast något hon inte har studerat, för här finner vi en medvetenhet kring hur färger kontrasterar sig mot varandra men också hur de kompletterar varandra. Naturvetenskapen var besatt av fysikens ljus vid denna tid och därmed fanns det upptäckter kring färger att göra. Dock kom mycket av detta att hamna inom konstens värld. En förklaring till detta kan vara att Goethe var en av de första som påpekade att den rådande färglärarn under hans tid hade brister. Goethe var dessutom en romantiker och därmed kom färgerna snabbt att bli en mänsklig själslig sak. Kanske är det detta subjektiva perspektiv som gjort naturvetenskapen misstänksam mot färglära. Men tillbaka till Delaunays motiv, är detta en själslig upplevelse? Är detta ett betraktande av ett medvetande? Ser vi hennes eller vårat egna medvetande?

Jag är övertygad att om vi väljer detta perspektiv kan vi riskera att gå lite fel och kanske missa en del poänger. Låt oss strunta i färgen en stund, vad händer då? Faktum är att då försvinner hela tavlans motiv. Det betyder att färg kan inte bara vara ljus och tid utan det måste även handla om form. Ser vi färg som form uppstår nämligen cirklar. I färgernas kontraster mot varandra uppstår just form, ser vi närmare finns det inte ett speciellt streck som skapar formen cirkel utan det är där färgerna möts som en spänning uppstår och i den spänningen uppstår formen. Blir detta då ett tekniskt stilistiskt verk, en uppvisning i färgvetenskap? Njaa, vad händer inom oss när färgerna möts? Rent upplevelsemässigt skiljer det sig förstås, men tekniskt tror jag vi alla är ganska lika. Kontrasterna skapar en dialektik inom oss, vi tvingas hela tiden vidare med blicken utifrån färgernas kontraster, vi kan inte naturlig vila med ögat. Det kanske inte är färgen direkt som skapar formen det är kanske resultatet av vår ständiga perception. Det kanske är så att det är vårt medvetande som skapar formen. Kanske försöker Delaunay visualisera dåtidens teorier gällande kollektiva medvetanden eller hur våra medvetanden skapar våra intryck.

Det finns förstås inga direkta svar på Delaunay abstrakta motiv, men lägger vi ihop allt ovan får vi ett ganska tekniskt och realistiskt motiv. Som skiljer sig emot t ex Kandinsky och Mondrian, färgen dvs ljuset har en alltför framskjuten position som gör att det vetenskapliga håller sig inom realismens frågor och världsbild. Men utifrån detta väcks frågan om estetik och funktion, tappar motivet sitt estetiska värde om en betonar den tekniska funktionen av motivet alltför mycket? Den frågan får dock hänga löst, att arbeta med abstrakt konst handlar mer om att ställa frågor än att hitta svar enligt mig. Frågor är för övrigt mycket mer tilltalande än svar och därmed lyser nog min estetiska smak fram en del.

Ett av konstvärdens bästa titlar måste vara Painterly Realism of a Boy with a Knapsack – Color Masses in the Fourth Dimension av Malevich från hans legendariska utställning 0-10. Den hänger lite dumt till på utställningen och hamnade i skuggan av den ikoniska svarta fyrkanten.

Att se på Malevich innebär alltid någon form av tomhet, inte nödvändigtvis negativ tomhet utan tomhet i sig självt. En naturlig förklaring till detta är förstås att Malevich använder sig av just ett tomt utrymme i sina motiv, i denna tavla använder han en vit rektangel som han placerar en svart kvadrat symmetriskt i. Den röda vrida kvadraten är placerad med halva sin sida utanför det lägre högra hörnet på den svarta kvadraten. Den matematiska placeringen i den vita rektangeln ger en ekvivalens mellan de tre geometriska figurerna. En skulle kunna luras till att den röda fyrkanten är en springande pojke med en ryggsäck precis som titeln antyder. Men rent analytiskt leder detta till en återvändsgränd och ser en vidare på de tavlor som fanns på utställningen blir det svårt att hitta vidare i Malevich berättande.

Istället ska vi se på titelns sista två ord, den fjärde dimensionen. Dvs här finns en esoterisk idé inbyggd i motivet. Vad är form? är frågan vi bör ställa oss när vi ser på motivet. Är det sökandet efter den renaste formen? Eller är det frågan om kompositionen sig själv? Den sistnämnda frågan svarar sig själv utifrån det avskalade innehållet. Men det först nämnda är knepigare, om detta är den renaste formen av en pojke med hans ryggsäck så är det så avskalat att formen inte längre är kommunikativ i sig. Dvs vi är beroende av titeln på tavlan för att del ta i berättandet. Detta skulle vara en återvändsgränd rent kommunikativt och därmed finns inget att berätta om den fjärde dimensionen. Form måste därmed vara något annat. Det esoteriska kring en fjärde dimension kan kanske ge oss ett svar. Inom den esoteriska traditionen har alltid den fysiska världen ifrågasatts, den har varit syndig, falsk och hindrat oss att se det sanna. Våra sinnen är dessutom inte att lita på, det vi upplever genom dessa är meningslösa. Om vi ser på Malevich utifrån detta är formen som formen på objekt meningslösa. Det kommunikativa ligger därmed bortom den fysiska formen och därmed måste formen vara känsla. Känsla blir sanningen bortom det fysiska, Malevisch skapar känsla, förmedlar känsla och vi uppfattar känsla. Känslan är en rörelse och det är den sanna rörelsen i en ontologi som ser de fysiska objekten som meningslösa och ointressanta. Ryggsäcken är därmed den statiska kunskapen som känslan strävar mot, kunskapen som är sann och som finns i den fjärde dimensionen. Vad exakt den kunskapen är, är svårt att säga. Men om vi går tillbaka till utställningen hänger den ikoniska svarta fyrkanten längst upp och välsignar de andra budskapen. För även om Malevich ville bryta sönder formens strukturer lyckades han inte frigöra sig från kunskapsmässiga hierarkier som ortodoxa kyrkan skapat under 1000 år. Det gjorde i och för sig inte Blavatsky heller i sitt skapande av teosofin så vi ska inte vara alltför fördömande mot Malevich. En kan förstås läsa om Malevich idé om det han kom att kalla suprematism, men egentligen räcker det med tre geometriska former, tre färger och en cool titel så är allt klappat och klart.

Utifrån detta får vi två väldigt olika konstnärer, med två olika sätt att se världen och två väldigt olika motiv både gällande innehåll och tanke. Hos Delaunay skapas färgen till formen, dvs kompositionen. Varje liten färgområde blir en form av takt som sakta men säkert skapar en konsert. Men inte på ett Kandinsky sätt utan mer som ett färgprisma i sig självt. Ett ljus som hör hemma här i vår värld. Delaunays motiv är som ett mikroskåp som sätter fokus på en av Monets vattendroppar badande i ljus. Hon håller oss betraktare kvar här i världen precis som impressionisterna gjorde. Malevich använder formen för att just upplösa formen utifrån formens meningslöshet. Formen blir känslan och därmed skapas en dörr till något bortom vår fysiska värld. Däremot använder de färgen på ett liknande sätt, hos båda ersätter färgen formen i sig. För hos båda är det kontrasten mellan färgerna som formen skapas, det är inte ett streck som Malevich använder sig av utan det är i kontrasten mellan det vita och det svarta som fyrkanten uppstår. Precis på samma sätt som Delaunays cirklar växer fram. Båda ger oss förmågan att se, men de vill uppenbarligen att vi skall se helt olika världar. Precis som färgerna kontrasterar varandra gör dessa konstnärer likadant med sina motiv, precis där deras konstnärerna möts uppstår en spänning och vad det riktigt är… är en helt annan uppgift.

Extasens dubbla berättande

I Santa Maria della Vittoria i Rom finns en altardel med St. Teresa i religiös extas av Bernini från mitten av 1600-talet. Statyn är magnifik sett utifrån egentligen allt en kan förställa sig kring gestaltning och är därmed en ovärderlig konstskatt. Men den är långt ifrån oproblematisk, många konsthistoriker idag hävdar att skulpturen är en central pusselbit gällande objektifierandet av kvinnan inom konsthistorien. De har många goda argument för detta sett utifrån enskilda delars ikoniska betydelse i dagens bildflöde inom reklam och socialamedier. Det första är förstås Teresas ansikte som ger ett uttryck av njutning vilket förstärks genom att hennes högra hand omedvetet berör sin egna kropp. Just ansiktetsuttryck och beröring på sin egna kropp är idag det mest självklara gällande bilder av kvinnor där deras kroppar ska väcka lusta och begär hos den manliga betraktaren. Vi ser det i alltifrån ellosreklam till pornografin. Den sistnämnda har dessutom förfinat detta gestaltande till att helt frångå den kvinnliga kroppens helhet och har utvecklat ett fetischiskt berättande som stärker kvinnokroppens objektifiering än mer.

Går vi sedan över till ängeln som står bredvid Teresa ser vi hur den förbereder sig att penetrera henne med en pil som utan större överanalys bildar en metaforisk fallos. Dessutom pekar pilen utifrån det renässansiska perspektivet faktiskt direkt mot Teresas sköte istället för hjärtat. Utöver detta ger också Ängeln Teresa en passivitet, det är ängeln som förför att försätter henne i extas och hon bara låter det hända. De tredje tunga argumentet är att Teresastatyn omges av två läktare där män sitter och ser ner på hennes njutning, dvs en klassisk peepshow. Alla dessa tre ikoniska argument är solida i dagens bildanalys och jag tänker verkligen inte argumentera emot dem utifrån detta. Dock anser jag att det finns mycket mer i detta konstverk som kan ge oss ett annat berättande som ger ett annat perspektiv än ett objektifierande av kvinnan. Faktum är att här finns ett berättande som är motsatsen till objektifiering av kvinnokroppen.

Låt oss gå tillbaka till kyrkan i sig, Santa Maria della Vittoria, en kyrka som hyllar helgonet Maria, Kristus moder. När Jesus frigjordes från sina mest feminina drag på 300-talet och fick skägg frigjordes inte bara det manliga utan även det kvinnliga fick en central plats inom den kristna tron. Dyrkandet av Maria blev ett centralt inslag inom kristendomen och var många gånger faktiskt jämförbart med dyrkandet av Jesus. Maria kom att helt frigöras från sin son och fick enormt olika uttryck runt om i Europa. Marias välsignelse och omtanke var hos många det centrala för att slippa hamna i helvetets eldar. Många valde att bidra med kapital till Mariakyrkor och de smyckades med målningar av Maria i olika former. Ett återkommande motiv var Den inkluderande Maria där Maria välsignar de största bidragsgivarna, på detta sätt skulle Kristus se dessa människors godhet och visa dem nåd när han dömde deras liv. Piero della Francescas Madonna målning från 1462 är bra ett exempel av många. Här ser vi tydligt att det är Maria, kvinnan som inkluderar de troende människorna till himlen. Det är värt att notera är Francesca har lika många män som kvinnor på bilden, det kvinnligt gudomliga var något som både män och kvinnor hängav sig till.

De som sitter runt Teresa sitter därmed inte där för att se på henne, de vill visa att de är nära den gudomliga närvaron som Teresa besitter och därmed få ta del av nåden och få en möjlighet att komma till himlen. De ser inte på Teresas kropp utan de ser hur gud är närvarande i Teresas kropp. Sett utifrån detta uppstår ett motsatt berättande till objektifiering nämligen att kvinnans kropp är helig, en källa till evigt liv. Detta innebär att kvinnans kropp jämställs med mannens kropp som offrades på korset. Det kvinnliga var därmed centralt viktigt inom kristendomen och de enormt många så kallade pestkyrkor visar just på det kvinnliga centrala roll inom tron och utövandet av den. Ser vi närmare på pilen är dess riktning inte helt solklar heller, faktum är att ändrar vi betraktandet och ser det hela från ett tydligare underifrån perspektiv förflyttas faktiskt pilens riktning och pekar tydligare mot Teresas hjärta. Det säger också en del hur upphöjd Teresas extas är, vi är henne underlägsna helt enkelt. Utifrån detta och att Teresas kropp är helig ändras också hennes ansikte. Bernini har tagit Teresas extas på djupaste allvar, hennes ansikte är inte hennes egna njutning utan ett uttryck för en gudomlig närvaro inom hennes kropp. Hennes ansikte är inget annat än just än en extas som endast en gud kan ge. Det är bara vi som inte längre har någon relation till det religiösa berättandet som ser en egen upplevd kroppslig njutning.

Teresas extas vittar enligt mig om en kristendom där kvinnans kropp och aktivt deltagande var motsatsen till objektifiering. Men med det säger jag inte att den inte är en viktig pusselbit med sina ikoniska inslag gällande just objektifiering av kvinnokroppen. Dessa två slutsatser säger inte heller emot varandra vi har nämligen med två olika språk att göra. Utifrån kontexten som rådde när skulpturen skapades rådde en annan grammatik skulle en kunna säga. Formerna som Bernini skapade hade andra ramar att förhålla sig till. Men dessa ändrades drastiskt med Reformationen och Upplysningen. Reformationen var första steget att frånta målningar, statyer och annan konst sitt sakrala värde genom att endast fokusera sig på den skrivna texten. I sin kamp mot Rom förstörde de oräkneliga konstverk för att de ledde betraktaren från gud. Precis som med dagens muslimska fundamentalist och traditionalist teologer förespråkade protestanterna endast den skrivna textens betydelse och där fanns inte det kvinnliga gudomliga. Upplysningen kom sedan att frånta konsten sitt teologiska berättande och innehåll, kvar fanns då bara former som kom att stelna genom historien och få en helt annan innebörd. Plötslig fanns inte gud eller någon tro i Teresas kropp, inte några närvarande själar som hoppades på nåd utan bara betraktande kalla manliga ansikten av en kvinnokropp. Detta kunde ju stackars Bernini ha haft någon aning om när han gjorde detta altare, jag gissar att han hade varit helt oförstående av dagens diskussion. Det som gör det hela tragiskt är att Reformationen och Upplysningen kom att ta ifrån kvinnorna det enda utrymme och frizon de hade i samhället. Med förnuftet besegrades tomtar, troll och kvinnans historiska roll i samhället kom helt att försvinna i språk och betraktande. Sedermera kom Upplysningens stolhet Encyklopedin att hugga sönder kvinnans kropp än mer i sina illustrationer och därmed var även den kvinnliga kroppens helhet i sig ett minne blott, men där emellan, men där emellan kommer häxan.

Instagram, dagens kyrka?

På gränsen mellan Wales och England ligger den lilla byn Kilpeck, en lite by som hade varit ett helt anonymt om det inte hade varit för St. Mary and St. Davids kyrka. Den kyrkan har nämligen en av de märkligaste portarna inom kristendomen. En del symboler som t ex fiskarna lan vi förstå, en del kan vi gissa så som drakar och fåglar men mycket är oss förlorat. Vi vet att kyrkan upprättades av runt 1140 och därmed kom att symbolisera det nya England som höll på att växa fram, men vi har ingen aning av var alla de hedniska symbolerna kommer ifrån. Faktum är att vi vet inte ens vem St. David var, helt enkelt ett mysterium för oss levande att läsa.

Men oavsett vad vi förstår är det en spännande läsning, en röst från historien gör sig hörd. Kyrkan är ett vittnesmål om en tid när det hände massor av saker, kanske var kyrkan progressiv eller så var den folkligt konservativ. Kanske vill det imponeras kanske vill den locka dit lokalbefolkningen. Vi vet att människor gick dit och att de troligtvis förstod byggnadens berättelser utan problem, kanske blev de glada, kanske rädda, kanske varande eller så blev de helt enkelt upplysta och bildade gällande världens funktioner. Ganska säkert är att kyrkan gav befolkningen mening och en ordning på världens alla händelser. Eller är det verkligen så?

Jag ska erkänna att jag är besatt av att skanna instagrams bildorgie i deras söka-flöde, bilderna smattrar mot ögon och hela medvetandet upptas. All oro, stress och grubblerier tycks försvinna. Men säg den lycka som varar för en analysberoende hjärna, plötsligt kommer frågorna. Vad säger dessa bilder mig? Vad säger det om mig? Vad säger alla bilderna om oss och vår tid? Varför återvänder jag gång på gång till detta perceptions inferno? Likt det ständiga bildflödet tycks frågorna inte heller ha något slut.

I mitt sökflöde dominerar mat, konst, rugby, klassik film, snooker, design, arkitektur och wrestling. Inte så konstigt utifrån min förmåga till att snöa in på saker och ting. Men det finns mängder av andra saker som inte känns helt okey eller intressant, t ex återkommer det ständigt förslag på kvinnoskor utifrån mitt naiva sökande efter en present till min fru. Utifrån detta plus min ålder och kön tycks algoritmerna tycka att det också är på sin plats att föreslå en drös av kvinnor med putande läppar och med en kroppshållning som skall locka till klick. Dessutom en drös av smaklösa så kallade skämtkonton med ointressanta gifar och kitschiga naturfoton på solnedgångar och dimmiga sjöar. För det mesta sköljer detta över en, men stannar en upp scrollandet och fixerar bilderna till en helhet kan det väcka en förundran. Jag tog ett slumpmässigt screenshot som jag tyckte representerar det genomsnittliga flödet och betraktade det som ett enhetligt konstverk för att se hur bilderna relaterar till varandra utifrån den ram jag gav dem.

Om vi bortser från den Italienska stadsbilden så är den gemensamma nämnaren kroppen, från den svettiga muskulösa manliga kroppen i rugby via de anonyma kvinnorna till en ammande Madonna. Jag har ingen aning om vilka kvinnorna är, men den mer stilrena kvinnan i nedre hörnet är den ”farliga” av dem två. Med de korslagda benen exponeras hennes form och hållning och trycker en på henne genererar det ett flöde av ben i tighta byxor och klackar (den lilla vita fyrkanten i hörnet visar på att just att ett flöde kring bildens centrala innehåll erbjuds). Benen på kvinnan ovanför är också det centrala utifrån deras exponering och utifrån hennes öppna hållning av överkroppen kan en tro att det ska generera sexuella anspelningar om en trycker vidare, men vinylskivorna öppnar faktiskt även upp för gotiskklädstil med smak av 80-talet. Det råder dock ingen tvekan att dessa två bilder syftar till att locka begär, vi känner alla igen signalerna utifrån hållning, blickar och attribut. Vi kan helt enkelt läsa nutidens bilders ikoniska innehåll, men hur förhåller sig konstverken till begär och kropp. Är tex inte den hornbeklädda kvinnan av Jean Leon Gerome från 1873.också en ikonisk manlig fantasi som speglar ett lockande begär? Hornen är en klassisk symbol för djävulen inom konsten vilket i sin tur har sina rötter i den grekiska Dionysoskultens satyrer. Likt ett skogsrå framställs hon med sitt väna och blygsamma ansikte, hon är inget rovdjur utan snarare ett råddjur. Men hon är inte bunden till den kristna moralen och kommer därför att kunna hänge sig till sexuella utsvävningar med berusning som följd, en fantasi om naturlig lust som visar på begär både gällande kvinnan och konstnären. Jag vet inte om Gerome fick ställa ut denna på Salongen i Paris vilket var Frankrikes egna Instagram på den tiden det begav sig. Hur som helst är tavlan inte speciellt intressant och det är inte heller The Persian Sibyl av Domenico Zampieri (Domenichino) från 1600 första hälft som är bilden i mitten. Även här erbjuds vi en manlig exotistisk fantasi, med böljande uppenbarligen italienska tyger lindas kvinnan in i Domenichinos fantasi om den förföriska österns tusen och en natt. Det doftar helt enkelt sängkammare om denna tavla inte bara utifrån tygerna utan även utifrån en manlig fantasi om något förföriskt.

Men bilden bredvid den persiska kvinnan finner vi en kvinna som doftar på en ros, kan te sig lite kitsch men låt inte första intrycket bedra er. Det är den berömde symbolisten och porträttmålaren George Frederic Watts som målat av sin dåvarande fru Ellen Terry från 1864. Äktenskapet varade bara 10 månader utifrån att den 30 år yngre Terry inte kände sig välkommen och bekväm i sin mans sällskap. Hon återvände till teatern som hon kom ifrån och kom att bli en av Englands största Shakespearetolkare och blev en av Englands största skådespelare genom tiderna. Tavlan är egentligen en vanitas där den unga kvinnan doftar på en kamelia, en blomma som symboliserar kraften att kunna klara av det som väntar oss. Med facit i hand fick Terry kraften att välja rätt, hennes val blev att frigöra sig från sin mans motiv och bli vuxen, att bli sig själv och inte anpassa sig till någons fantasi om henne. Dock doftar bilden trots sitt hantverk och smarta symbolik återigen en form av idealisering från ett manligt perspektiv.

Den enda kvinnan kvar på bilden är ingen mindre än helgonet Maria och det är en ganska ovanlig ikoninspirerad madonnabild, den är gjord av Allegretto nuzi ca 1365. Det ovanliga är Marias blottade amningsbröst, 1000 år tidigare hade det inte varit lika kontroversiellt utifrån att rent konstnärligt skapas Mariakulten utifrån den ammande Isis. Men på 1300-talet är det ovanligare att se Marias blottade kroppsdel på detta sätt. Det är inte lite ironiskt att denna blottade kroppsdel som bär med sig så mycket sexualisering genom århundradena är den enda blottade kroppsdelen på hela detta foto och den är dessutom helt avsexualiserad både utifrån hennes handlande och helgonet i sig. Marias renhet är motsatsen till begär och erbjuder en symbolisk frälsning i denna ensemble av bilder.

Slutligen har vi Egon Schiele nere i hörnet, den mörka och problematiserade själen från Wien, förvirrad över sin kropp och hur den relaterar till världen (se bara på hans bästa tavla enligt mig nedan). Där sitter han längst ner och ställs inför valet mellan begär och nåd, men oavsett val är han förlorad i sig själv utifrån att världen inte är begriplig.

Det pratas ofta att vi har förlorat förmågan till att lösa bilder just utifrån den enorma mängden vi rör oss i, men jag tror snarare att det är Instagrams algoritmer som inte kan läsa bilderna och erbjuder oss flöden utifrån en historielös ikonisk tolkning. När jag trycker på de anonyma kvinnorna genererar det direkt erotikinfluerade bilder i flödet, men när jag klickar på de konstnärliga fantasierna kommer det några få förslag om Vermeer och några mindre kända barockkonstnärer. Instagrams algoritmer förstår dagens begärladdade ikoniska hållningar, men blandar ihop hela konsthistorien till en sörja som inte relaterar till varandra mer än att det just är historiska målningar. Motiven, budskapet och berättandets innehåll är något som helt är förlorat, det vill säga allt det där som ger bilderna innehåll och mening finns inte i sökmotorerna.

Har aldrig riktigt kunna identifiera mig med Schieles utanförskap men just nu förstår jag honom bättre, förlorad i sig själv och den ocean av bilder sitter en där och försöker få ett samband bland alla ens perceptioner. Det är som att läsa en roman skriven av en analfabet, en känner igen orden men de relaterar inte till varandra, ibland kan dock ord som hammare och spik hamna bredvid varandra. Men det var bara en illusion av samband som visade sig försvinna när en läser vidare i flödet. Kanske är det just detta som gör läsandet av Instagram blir ett evigt sökande för att hitta en mening där, problemet är att det blir aldrig mitt läsande, för Instagram ger mig aldrig något att läsa. Det är lösryckta ord som stundom säger något om något men bara för ett kort ögonblick. Visst; en del har en själv skapat, men det som är aktivt skapat är inte det som tycks driva flödet framåt. Istället är det en programmerande bildanalfabet som inte har någon insikt i människans komplexa sammansättning gällande nyfikenhet.

Men det handlar egentligen inte om bilder att finna något utan om bilder att glömma och fly något. I en labyrint av oändligt intryck utan innehåll kan en länge gömma sig från både sig själv och andra, lite likt en medeltida kyrkas glasmålningar och skulpturer helt enkelt. Kanske är det så att St. Mary and St. Davids kyrka i Kilpecks skulpturflöde hade samma effekt. Utifrån rädslan av att dö och bli fördömd erbjöd kyrkan en tillvaro där ångesten dämpades. Kanske läser vi kyrkan fel, kanske är lösningen att föra ihop alla kyrkans skulpturer till ett läsande lika fel som att göra det på Instagram. Det är kanske inte bilderna alls som är poängen utan det vittnar om människans behov av att lämna sin egna tankar en stund. Precis som i kyrkan erbjuds människan på Instagram en illusion om att en inte åldras och ska dö utan mening, ett skapande av en socialstatus som inte betyder något. Jag är dock övertygad att konkreta kyrkobyggnaden som stått där i 900 år rent kollektivistiskt gett mer mening än den individuella upplevelsen på Instagram. Men vad gör väl det? för det är ju nuet som räknas, fråga bara algoritmernas programmerare om det ska ni få se.

Hur Jesus fick skägg

Enligt Claude Lévi-Strauss är ett mytiskt berättande ett förenande av två motsatta element. Hans favoritexempel på detta var Jesus, som han ansåg var ett förenande av kvinnliga gudomliga egenskaper som närhet, förlåtelse med en manlig kropp och röst. Rent språkligt strukturellt ligger det väldigt mycket i vad Lévi-Strauss säger och följer vi utvecklingen av Jesus i konsten ser vi hur det kvinnliga och manliga spelar en stor roll i berättandet av Jesus. Det är ett komplicerat berättande som inkluderar en hel del vittnesmål kring teologiska idéer kring Jesus. Den visar också på att Jesusmyten i sig må vara en sammanslagning, men att dyrkandet av myten sakta men säkert innebär en utveckling där de två olikheterna kommer att gestaltas var för sig. Men utvecklingen av detta berättande visar också på nya sammanslagningar som bär med sig nya idéer i utvecklandet.

Till en början var kristendomen intresserad av symboler och metaforer som hade sina rötter i den apokryfiska berättartraditionen. Det var ordlekar, former och enkla metaforer som t ex fisken och påfågeln som dominerade det visuella berättandet. Det är lätt och vanligt att se detta utifrån att de kristna kände sig förföljda, men det är som sagt en alltför enkel förklaring och en riskerar att helt missa det nya tänkandet som kristendomen faktiskt innebar. Detta apokryfiska tankesättet var enligt mig ett nytt abstrakt sätt att se på världen, komplexa idéer kring tid och existens abstraherades till enkla streck som inte var bokstäver. Detta berättande exkluderade i början den stora massan och det behövdes ett mer inkluderande berättande där Jesus tydligt ingick om ett spridande av budskapet skulle kunna vara möjligt.

Det första problemet som konstnärerna ställdes inför var det enkla faktum att ingen hade en aning om hur Jesus faktiskt såg ut. Först använda sig de av Jona som en symbol men tydligen växte behovet av att självaste Jesus skulle inkluderas i det visuella berättandet. En av de äldsta Jesus bilderna är från 200-talet, det är en pojkliknande gestaltning som är full med liv, på gränsen till att skratta. (Se bilden ovan) Det är inte ovanligt att Jesus hade en Harry Potter liknande trollstav han använde till de under som de kristna texterna berättar om. Men var kom denna pojkliknande spjuver från? Varför blev det just denna bild? Svaret är ganska enkelt från andra religioner förstås. Kristendomen samexisterade relativt smärtfritt i samhällen runt om i Romarriket i det vardagliga livet och det lånades lite hit och dit mellan varandra gällande det mesta. Den viktigaste inspirationskällan är dock Apollon, ljuset, läkedomen och konstens gud. Oftast gestaltades Apollon som ung och vacker med en kropp som hade tydliga androgyna drag. Vilket inte är så konstigt, många menar att Apollon har sina rötter i gudinnekulten i Delfi. Med tiden delades dock Apollon upp i manligt och kvinnligt i och med hans tvillingsyster Artemis. Det finns dock bilder av Apollon där det nästan känns som att skulpturen vill avbilda både Apollon och Artemis i samma kropp.

Även detta kan vi se gällande Jesus, dvs där Jesus framställs som just ett förenande av av det manliga och kvinnliga. Detta avbildande kom att skapa några väldigt märkliga avbildningar av Jesus i den tidiga mosaiken. Min favorit är från en kyrka i Ravenna där den skägglösa Jesus döps av Johannes döpare avbildad i sin ständigt återkommande djuriska klädnad. Där endast iklädd sin gloria (också tagen från Apollon) ser vi en kropp som känns lite märklig, den stora anledningen till det är att den manliga överkroppen är placerad på typiska kvinnohöfter.

Att använda sig av Apollon medförde dock ett problem, frigörandet av det kvinnliga medförde en utmaning. Rent teologiskt kunde det inte skapas en tvillingsyster för det skulle gå helt emot den monoteistiska idéen. Även ur ett marknadsföringsperspektiv behövde Jesus bli manligare för att tilltala befolkningen, men samtidigt behålla sina kvinnliga egenskaper som han besatt. Lösningen fanns i Egypten gällande avbildandet av Isis, livets och dödens gudinna, och hennes son Horus himmelsguden. Tre teologiska egenskaper som gick att applicera på Alfa och Omega idéen som Jesus inkluderade. Den ammande Isis och Horusbarnet fick stå som grund till utvecklandet av Jesusbarnet och Maria.

Maria blev helt enkelt den kvinnliga Jesuskulten som mer eller mindre har ett likvärdigt dyrkande inom kristendomens utveckling. Ett bevis på det är just alla de konstgenrer som Mariakulten är orsak till, Den bebådade, Modern, Den sörjande, Den himmelska, Den inkluderande osv. Det kvinnliga fick ett tydligt utrymme inom den kristna tron och utveckling som är värt än ett eget inlägg i framtiden.

Om Isis möjliggjorde ett kvinnligt dyrkande inom kristendomen innebar Horusbarnet framför allt att Jesus kunde få växa upp och bli en man. Men om en ska bli en man duger inte längre Apollons yngliga kropp, det krävdes nu en Man som verkligen var en bestämmande man som alla förstod var en ledare som kunde besegra allt. Självklart blev det nu Zeus som fick stå som förebild för detta teologiska utvecklande. Likt en kejsare började den avbildade nya manliga guden beklä den centrala platsen i de nybyggda basilikorna runt om i södra Europa på 300- och 400-talet. På 1000-talet var allt på plats och i katedralen i Monreale ser vi Zeus välsigna sina följare.

Men se närmare på hans hand. De där abstrakta exkluderande berättandet från kristendomens begynnelse är också inkluderat och är nu något inkluderande. På detta sätt blir bilden i Monreale faktiskt en myt i sig där två motsatser slås samman och bildar en spännande enhet. Denna myt är dock inte nödvändigtvis religiös utan snarare grammatisk. Personligen är jag övertygad att denna grammatiskamyt är grunden för det vi har kommit att kalla renässans, barock, rokoko, romatik, impressionism, surrealism osv. Men jag säger som Fermat tydligen ska ha sagt om att Pythagoras sats endast kan vara upphöjd ², det är så enkelt självklart att jag inte tänker ägna någon tid åt det här. Kan dock vara på sin plats att säga att nästa steg för den fullvuxna Jesus inom konsten var att börja hänga upp honom på det tomma korset som missionärerna sprang omkring med i Europa. Men det dröjer nästan 400 år innan det får till detta på bra sätt och då händer det minsann saker.