40-talet var årtiondet när modernismen flyttade till USA, när surrealismen omtolkar revolutionen och blir abstrakta expressionister och hamnar i de fina museerna. Peggy Guggenheim betydelse för detta är svårt att underskatta. Hon hade rört sig i kretsarna länge och i hennes Londongalleri Guggenheim Jeune etablerades ett stabilt nätverk som gjorde att hon som judinna klarade av att samla ihop modern konst i Frankrike enda fram till 1941. Hon lyckades få med sig över 70 målade tavlor till New York där hon öppnade sitt Art of This Century gallery som både kom att fungera som museum och galleri. En naturlig mötespunkt där alla europeiska konstnärliga flyktingar kunde mötas, och utveckla nya idéer i möte med en ny hungrig amerikansk generation. En miljonärska kanske dock inte var Bretons syn på lösning och i den nya kontexten kom han att hamna i periferin trots att han var med och formulerade återgången till konsten för konstens skull. Förutom mötet mellan konstnärer och generationer var också tiden redo för modernismen att slå igenom på bred front även i det stora landet i väst. Trots fantastiska målningar av tex Stella och Bellows hade inte det moderna berättandet fått ett bra fäst i den nya nationen.

Mötet mellan kontinenterna utifrån ett rådande världskrig ändrade fokus gällande frågorna. Den hunger för det nya moderna i samhället i början av 1900-talet hade nu förflyttas till ett starkt ifrågasättande av det nya. Det centrala i detta ifrågasättande var den upplevda ensamheten som den moderna tekniken hade medfört i samhället. Detta var i första hand ett amerikanskt perspektiv som fördes in i berättandet. Redan i början av 30-talet kan vi se hur Sheeler, Stuart Davis och Hopper börjar fylla motiven med just mänsklig ensamhet. Tydligast hos Sheeler enligt mig, hos honom ryms inte ens människan längre. I hans American Landscape från 1931 ser vi bara den moderna industrin, allt är rationaliserat och mekaniserat. Till och med färgerna är matta och livlösa och kompositionens raka linjer öppnar inte heller upp något för mänsklig spontanitet. Först försökte den yngre generationen ge sig på en utveckling av surrealismen som egentligen innebar ett närmande av futurismens linjer. Den mest uppmärksammade var förstås Gorkys korta och intensiva år på 40-talet. Men när en ser på hans nu återställda fasadmålningar på Newark Airport tycker jag nog att Gorky även hade en realistisk talang som dessutom har en positiv attityd till det nya moderna samhället. Här ser vi nämligen mer av organiskt kubistiskt uttryck snarare än den organiska futurism som brukar lyftas fram. Gorkys tragiska slut innebar även slutet på den ”gamla” surrealismen.

I och med att surrealismen har sina rötter i romantiken, symbolismen och Freud är det inte så konstigt att de unga amerikanska surrealistiskt präglade konstnärerna riktade sin uppmärksamhet mot expressionismen. Utifrån att den politiska ideologin hade åsidosatts ibörjan av 40-talet blev den subjektiva personliga känslan det central för konstnärerna. Den abstrakt expressionismen var helt enkelt en naturlig utveckling utifrån den rådande kontexten. Utmaningen att skapa ett visuellt uttryck för den subjektiva känslan av vilsenhet och ensamhet blev den utmaning som modernismens berättande inte kunde motstå. 10 år efter Légers realismteorier och behovet av en offentlig kommunikation var tiden mogen att återigen fördjupa sig i det privata perspektivet som aldrig tidigare. Ironiskt nog blev det just denna extremt introverta kommunikation som blev biljetten för modernismen in konsten finrum.

Men att skapa ett språk för känslans sanning innebar tekniska utmaningar, en balansgång mellan ett spontant flöde och automatiserat målande. Hård eller lös penselhållning, droppande eller påstrykande? Men även läsandet av verken innebar nya utmaningar. Består målningen av metaforer, optisk illusioner eller är det sinnesrörelser vi ser? Den abstrakta expressionismens styrka ligger enligt mig i just frågorna, dvs svaren är frågorna och därmed kan en stanna upp och beskåda dessa målade tavlor. En spännande följd av detta blev att uttrycken i motiven blev ett tydligt signum i sig självt. En vet när en ser Rothkos altartavlor i färg, Kleins svarta penseldrag eller Newmans knivskarpa vita linje. Av dessa tre är Rothko min personliga favorit och jag har funderat likt Baltazar på hur det kan komma sig. Det som jag kan komma fram till är att det är hans disciplin, ljussättning och sin konsekventa hållning till sitt signum som tilltalar mig.

Rothkos kärleksförhållande till ljus och disciplin gör att han skiljer sig en del emot de andra abstrakta expressionisterna. Nu säger jag inte att de saknar disciplin, men Rothko tycks ha en mer fixering på detta. En förklaring till detta kan var Josef Albers och Black Mountain College i North Carolina. Denna skola blev en transformering av Bauhaus in i det amerikanska samhället. Albert höll kvar mycket av det gamla gällande det holistiska undervisandet kombinerat med den kollektiva processen. Men han anammade snabbt John Deweys pragmatiska filosofi och hans lyfte fram sin Goetheiskt inspirerade färglära. Detta innebar att allt har en form, varje form har en mening och detta kan belysas från massor av material och ett lärande av att göra. Det abstrakta uttrycket var dessutom enligt Alberts en ”the essential function of the Human Spirit” som krävde stark disciplin. Alberts pedagogiska idéer återfinns därmed tydligt hos Rothkos magiska tavlor, dock kom Alberts idéer att framför allt skapa ett berättande uttryck hos enormt många unga konstnärer inom väldigt olika traditioner. Han kom att påverka, målande, skulptur, musik, text som i sin tur fortfarande påverkar mycket av berättandet inom konstvärlden.