Kategori: Surrealism

Spegel, kniv och en pipa som inte syns (Surrealismen del 2)

Vad ska en välja när en vill pröva Fers tankar om surrealistiskt läsande som jag skrev om förra veckan? Max Ernst, Miró, Dali, Man Ray, Meret Oppenheim, Kahlo? Listan är oändlig det är bara att välja, men efter att i början av november ha gått runt på Musée Magritte i Bryssel känns han naturlig att välja för mig. Men efter att ha blivit hysade på helt utan anledning väljer jag Le Reproduction interdite från 1937 som inte hänger i det museet (där fick de så att de teg minsann). Jag tänker dock börja med den 15 minuter långa filmen Meshes of the afternoon av Maya Deren från 1943.

Efter att ha sett Meshes of the afternoon är en fylld av motsatta känslor, vilket är ganska typiskt för ett surrealistiskt verk. Den är vacker, störande, rytmisk, stötande och förförisk på samma gång. Jag tänker låsa upp denna berättelse utifrån Fers modell för att se om denna håller. Precis som Dali använder Deren för henne ett välbekant landskap i Los Angeles som bildar berättelsens bakgrund. Landskapet fragmenteras utifrån att vi förs in i kvinnans dröm via oregelbundna klipp, en upprepande tidslinje och sovande motiv. Här blir kameran flanören som betraktar, ögat som observerar, men även Deren själv i och med att hon spelar huvudrollen. Hon passar inte in och vandrar uppför gången till huset och trappan gång på gång för att varje gång hamna på samma ställe. Det finns också en kuslig närvaro utifrån att den upprepande tidslinjen håller både oss och kvinnan fångna i drömmen, det finns ingen väg ut ur detta tillstånd. Dessutom finns det hotfulla attribut som hela tiden växer i sin närvaro och skapar därmed en känsla av något våldsamt. Derens lekfulla hantering av film noir tekniker gällande genrens ikoniska skuggor är också bidragande till en liten kuslig mystik i berättandet.

Rent tematiskt är det paranoian som Deren sätter i fokus. Är kvinnan förföljd? Är hon i fara? Är hon övergiven? Är hon ensam? Alla frågorna uppkommer ur verkets konstruerade hotfulla atmosfär. I sann surrealistisk tolkning finner vi att detta tillstånd syftar till ett kvinnligt uppror som trots sitt mörka slut blir en form av frigörelse. När det gäller den symboliska representationen intar nyckel, kniv, orkidé, trappa, kroppen och spegel central positioner. Trappans hantering i bilden blir ett vandrande djupare ner i karaktärens psyke och hennes frustration. I den nyreligiösa traditionen är det inte ovanligt att orkidé är symbolen för att endast du kan nå mitt hjärta. Här i filmen kan det ge dubbelheten att dels är det vi som ser som kan förstå karaktärens innersta och dels att hon är kär i den manliga karaktären men att det inte räckte. Kniven som penetrerande symbol är här stark förenad med spegeln framför allt sett ur slutscenen. Spegeln är en av symbolikens mest komplexa symboler, men den vanligast sett ur ett mytologiskt perspektiv, vilket surrealisternas ”grundare’ prioriterade, så är det lögn som är centralast. Utifrån detta får vi en berättelse om att en kvinnans rationella liv och förhållande är lögn och den skammen kan inte fortsätta, något drastiskt måste göras. Allt detta infångar och synliggör de tre centralaste delarna i surrealismen enligt Fer, sexualitet, begär och kvinnlighet. Ett sexuellt begär att bli berörd, att bli sedd att. Ett begär av frigörelse, att ta makten över sin kropp. Allt ur ett starkt kvinnligt perspektiv. Självklart skulle en kunna skriva enormt mycket mer om den, enligt mig, underbara filmpärla som tyvärr allt för oftast glöms bort. Men den uppfyller fint Fers modell och hör därmed enligt henne hemma i det surrealistiska.

Magrittes Le Reproduction interdite ter sig helt annorlunda, en målad tavla, med en man och en bok av en manlig författare. Hos Magrittes finns även alltid en lugnhets känsla jämfört med de andra surrealisterna, en lugnhet som en kan finna och känna hos Hoppers tavlor. Men i lugnet finns alltid en finurlig snurr som lockar och kittlar en. I denna tavla är landskapet minimalistiskt i och med att det handlar om ett rum. Rummet fragmenteras utifrån spegeln som uppenbarligen inte ger oss rummet vilket den borde göra. Det är i detta som den lätta kusligheten uppstår, att se sig själv i en spegel men att inte spegeln ser tillbaka måste vara enormt otäckt. Realitetens fysiska spelregler är satta ur spel helt enkelt. Boken The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket av Poe fungerar också som en kuslighetsstärkande symbol i motivets berättande. Boken är också flanören i och med att där kan vi läsa om Pyms livsvandring och sökandet efter Hollow earth som innebär sökande efter den osynliga världen i den fysiska världen.

På detta koncentrera sig Magritte på en subtil paranoia med ett intellektuellt berättande. Detta berättande finner vi återigen i boken om Pym, vilket är en märklig berättelse som rör sig allt mellan realism, romantik och skräck. Ett uppror om att finna sig själv och sitt inre, ett sökande efter ett förverkligande. Bokens slut är öppet gällande huruvida Pym dör eller inte vilket även samspelar med Derens verk ovan. Dock finns det inget öppet utåtagerande i motivet utan det finns där under ytan och tittar vi nog finner vi det i just den stängda boken. Men det är inte bara boken som är stäng utan också karaktären i spegeln är stängd, varken han eller vi kan se honom. Precis som en ihopslagen bok uppträder han framför oss och sig själv. Precis som Hallow Earth är oss förvägrad tycks även vårt inre och sanna jag var det. Magrittes minimalistiska representation innehåller därmed bara två metaforer, spegeln och boken.

Begäret och sexualiteten är därmed lätta att finna i detta berättande, begäret att hitta sig själv och att kunna se och leva med sin kropp. Sexualiteten finns i frågorna Vem är jag? Hur ser jag ut? Sexualiteten är här en intern psykologisk problematik kring identitet vars finnande inte kan göras i realismens fysiska lagar. I rationalismen kan vi inte spegla oss för att hitta vår inre Hollow Earth, att hitta dit är dessutom förenat med stor osäkerhet och fara sett utifrån Pyms öden. Det kvinnliga är betydligt svårare att finna, men precis som Magrittes subtila metaforer så finns det där. Fer menar att surrealisterna såg just sökandet efter ens inre drömmar och undantrycka känslor som något kvinnligt i sig självt.

Detta gör att det som är visuellt manligt och kvinnligt är kanske inte alltid det vid närmare granskning. Precis som Freud var könstillhörighet och identitet något som samhällets rationalitet skapade. Nu var Freud ingen beundrare av modern konst och skulle nog inte var alltför förtjust i dessa verk, men båda är tydligt barn av just honom. Könstillhörighet, identitetssökande, en stängd yttervärld ger inte läsandet någon utsträckning utanför motivens subjekt möjliga i en freudiansk verklighet. Vill en sträcka ut människans inre till samhället och skapa ett kollektivt berättande är de arketypen en skall vända sig till, men när Paul Nash gjorde det på den engelska landsbygden blev det inte längre surrealism utan snarare en form av magisk realism och måste läsas på ett helt annat sätt än utifrån den grammatikstruktur som Fer givit oss i sin modell. Vilket inte är speciellt konstigt, surrealismens värld handlar i första hand inte om världen utanför oss utan inom oss. Detta förstod nog alla aktiva utom kanske just skaparen Breton själv. Med facit i hand var det kanske inte Dali som var den stora gycklaren utan snarare den självgoda mannen som envetet hävdade att han hade rätt. Deren, Magritte och Dali söker inte det rätta utan istället söker de sig själva eller rättare sagt de hjälper oss att söka i oss själva. Vad som är rätt är däremot väldigt flytande både hos berättaren och den som lyssnar på berättandet.

Den psykologiska romantiken (Surrealismen del 1)

För att kunna förstå surrealismen måste vi först bege oss till alperna och leta efter en blå blomma, sedan måste vi bege oss till de engelska hedarna och hänge oss i ett feberrusigt sökande efter Cathy Earnshaw. Romantikens utsträckning av själen i den rådande miljön kom helt att förändra det västerländska berättandet i dess grund. Detta samspel fick sitt första lyckade gestaltande i symbolismen, som blev en manifestation av den subjektiva världens impulser. Vi reser sedan från Ryssland med Marx i bagaget till Tyskland och tar med oss expressionismens ångest och tar sedan en omväg runt Wien och hälsar på Freud. Vi blandar känsla och förnuft, fantasi och realitet med infantilitet i Schweiz och vi börjar nu närma oss Paris och konstnärernas studier av galenskapen. Paul Klees sökte finna ett visualiserande från det gränsland som han ansåg psykiskt sjuka befann sig i. Klees naiva syn hade dock sin kontrast i den mer mörka realitet som Max Ernst hade i sitt sökande av trauman.

Det är utifrån denna motsägelsefulla tradition och scen som Breton publicerar Manifesto of Surrealism La Revolution suerréaliste 1924. En revolution som uppmanade till frihet, samhällsförändringen skulle uppstå genom att människan frigjorde sig från sina begränsningar som fanns inne i henne själv. Den enskilda individen och samhället var stark förenade och surrealismen skall tolkas just utifrån denna enhet. Breton betonade gång på gång att revolutionen inte fick förbises på något sätt, dvs Marx var likställd med Freud, en princip som kom att skapa slitningar och konflikter inom rörelsen gång på gång. Hela hans föreställning drevs av en stark ideologisk övertygelse och han hävdar att ”Surrealism is based on the belief in the superior reality of certain forms of previously neglected associations, in the omnipotence of dream in the disinterested play of thought.”. Människans psyke var enligt honom det rena tillståndet som fungerade alldeles utmärkt utan förnuftets kontroll, dock måste vi alltid ta hänsyn till estetiken och moralen. Drömmen var språket som gav vårt undermedvetna dess struktur och Breton lyfter detta till att bli en metafysik som i det närmaste frälser människan till frihet från realismens rationalitet. Bretons text är som en blandning av Decartes meditation över den nya filosofin och de engelska romantikerna kryddat med en stor dos av 1700-talets föreställning av geniet. Hans idéer var dessutom helt rätt i tiden, rationalismens avmytologiserade världsbild gick alltför fort och den andliga rörelsen med Teosofin i spetsen blev för intellektuell och hade dessutom drabbats av stora skandaler. Det fanns ett tomrum att fylla, Breton identifierade detta och lyckades ge just detta mening och innehåll. Bretons största insats i detta är att han inkluderar och bjuder in allt mänskligt berättande i denna idé vilket skapar en väldig bredd och ett dynamiskt skapande över traditonella gränser. Det ligger helt i linje med konstruktivismens processer, men surrealismen erbjöd en extra dimension som ledde till att det egentligen inte fanns någon begränsning annat än fantasin i sig självt. Problemet blir därmed en ocean av skillnader och hur kan en hålla ihop denna rörelses berättande blev och är en teoretisk utmaning.

Antalet författare och konstnärer som ingick i rörelsen är enormt många och motiven, skulpturerna, musiken och filmer varierar väldigt mycket och många gånger kan det tyckas vara svårt att se surrealismen som en enad rörelse. Hur hänger Miró ihop med Max Ernst, Vad har Dali med Man-rays foton att göra? Hur ska vi kunna föra ihop Bretons text Nadja med en pälsklädd tekopp.

För att komma ner till det undermedvetna måste en först besegra det medvetna medvetandet och dess rationalitet. Samtidigt betonades själva skapandet i sig framför det estetiska värdet som uppstod. Detta var grunden för att tränga ner till drömmens grammatik och synliggöra det undermedvetna. Ett effektivt sätt att göra detta var att föra samman ord och bild så som i övningen Cadavre exquis, där en skriver ett adjektiv eller målar en kroppsdel och en annan skriver ner ett substantiv eller målar en annan kroppsdel osv. På detta sätt bryter en upp ens invanda sätt att skriva och måla. Ett annat sätt kan vara att försätta sig i ett infantilt tillstånd gällande sin perception av världen och sitt uttryck av detta. Just detta var Dali en mästare på enligt mig, hans vägran att lämna sin senare gycklarliknande är bara ett exempel. Bretons ljusa syn på framtiden medförde även att det uppstod en tendens av att omtolka en del psykiska tillstånd. T ex ansågs både hysteri och paranoid vara önskvärda under en kortare tid när något skulle skapas.

Det finns alltså en gemensam syn på själva skapandet och det finns det också om en ser på strukturen i verken. Sexualitet, begär och kvinnligheten är de tre mest grundläggande elementen inom surrealismen. Dessa tre kan används som subjekt, objekt, riktning, gestaltning, vetenskapligt och känslomässigt. Genom att de kan varieras på detta sätt uppstår nästan oändliga möjligheter att kombinera dem i berättandet och resultaten kan i sitt uppenbarande se väldigt olika ut. Nästa nivå som förenar är det som inom filmens värld kallas geografin, dvs själva platsen där konstverkets berättandet utspelar sig. Självklart är det drömmen, men drömmen gestaltas i någon form av landskap. Konsthistorikern Briony Fer menar att det framför allt är två delar i denna konstruktion, det är Flanören och det är Kusligheten. Flanören utgår ifrån Bretons bok Nadja från 1928 där Breton vandrar runt i ett fragmenterat Paris vägledd av det kvinnliga inom och utom sig. Flanören som observerande begrepp återfinns även i Baudelaires berättande, ett passivt betraktande som inte har någon direkt tillhörighet i samhället. Utifrån detta får vi någon form av landskap som drömmen placeras i, oftast sönderslitet och i någon form av förfall. Ett lysande exempel finner vi Dalis Port Lligat vid spanska kusten. I BBC dokumentären Modern Master – Salvator Dali visar de hur Dali har vandrat runt och funnit sin Kamel, flodhäst och annat bland de vatten, sol och vindpinade klipporna han levde så nära. Detta är i sig inte så konstigt för vårt undermedvetna är trots allt också boende i världen och måste inkluderas i motivet. Louise Aragon betonar också landskapets, framför allt sitt Paris, betydelse för skapandet i sin The Passage de I’Opéra från 1924. ”… our cities ate peopled with unrecognized sphinxes which will never stop the passing dreamer and ask him mortal questions unless he first projects his meditation, his abscence of mind rowards them”

Men här inkluderas också det Freudianska begreppet Unheimlich, dvs kusligheter, enligt Fer. Detta begrepp är mångfacetterat och inkluderar allt ifrån en obehaglig känsla av att bli avslöjad till ren och mörk skräck. Det finns alltså en form av kuslig närvaro i motivets och drömmens geografi, ensamhet, våld, skam, avskildhet, begär osv. I Max Ernst The Entire City från 1936 finner vi en stad gömd av en vildvuxen vegetation, ett exempel på där landskap och kuslighet bildar en geografisk enhet av drömmen och det undermedvetna. En viktig målad tavla av Dali som speglar just detta är The Lugubrious Game från 1929 (se bild). Rent geografiskt är vi i Dalis dröm, landskapet är typisk öppet bestående av karg spansk kustsandfärgad mark. Vi finner kusliga fobier och explosionsliknande fragment av hans begär. Skam är onani och är symboliserad med händer, kroppsvätskor osv. (Denna tavla kom dessutom att bli startskottet på den stora konflikten mellan Bataillés mörka världsåskådning och Bretons hoppfulla men det är helt annan historia)

Ur denna grund kan nu surrealisterna fylla sina verk med sitt berättande. Briony Fer visar i sin artikel Surrealism, Myth and Pschoanalysis (pub i Realism, Rationalism, Surrealism – Art between the Wars, edi. Briony Fer, David Batchelor, Paul Wood) att en kan dela upp detta innehåll utifrån tre återkommande teman hysteri, paranoia och begär. Som det sades tidigare i texten sågs dessa tre utifrån en positivare tolkning än vad andra gjorde. Många gånger associerades dessa med en form av kvinnlighet, kamp, högre tillstånd osv. Efter detta har vi nu kommit fram till representationen av objekt. Utifrån sitt romantiska arv och Freud kom surrealisternas objekt i första hand handla om fetischism och metaforer vilket de dessutom likställde. I sin kamp mot rationalismen kombinerades dessa utifrån att inte passa ihop med varandra. Det uppstod helt enkelt motsättningar i det skapade. Ett lysande exempel är förstås Dora Maars pälsbeklädda tekopp, tefat och sked där det hela blir absurt i förenandet av dessa två världar.

Fördelen med Fers modell är att den ringar in mångfalden på ett effektivt sätt utan att egentligen exkludera något ur rörelsen berättande. Plötsligt hänger allt samman och hon har gett oss en form av ABC bok för att läsa verken.