Mondrian är kanske det bästa exemplet på att nya miljöer ger nya tankar. Enligt Peggy Guggenheim kunde inte han sluta titta på en av Pollocks tavlor och sedan övertygade han henne att ge den unge konstnären en ny chans. Guggenheim hävdar sedan bestämt att det bästa och största med hennes liv var att hon hittade Pollock. Men vad var det Mondrian såg? Vad var det Mondrian förstod eller insåg? Det är förstås nästintill omöjligt att veta och förklara, men jag tror att vi måste bege oss till 1919 för att börja kunna förstå svaren på dessa frågor. I Mondrians text Dialogue on the New Plastic finner vi hans tankar kring den nya abstrakta konsten han vill måla. Han hade sett att den raka linjen hade en speciellt kraftfull position i ett verk gällande gränsen mellan den specifika formen och intrycket av formen. Linjen besatt en oföränderlig kraft och den fångade in verklighetens överväldigande. Detta gjorde att Mondrian sökte sig till ett geometriskt matematiskt uttryck som hela tiden syftade till en osymmetriskt gestaltning. Att sätta ihop linjen och färgerna på detta nya sätt förde abstraktionen än längre in eller bortom vår värld.

Det Mondrian då skapade var en unik dialektal process hos betraktaren, det är märkligt hur ens öga ständigt tvingas att vandra runt hans motiv, det osymmetriska skapar ingen punkt som kan fixeras. I början hade vi bara en rak linje att förhålla ögat till, men på 30-talet förde han in parallella linjer för ta ögat och medvetandet ett steg längre. I New York blev linjerna färgade och därmed upphörde hans karaktäristiska fält att försvinna. När vi därmed kommer fram till hans Victory Boogie Woogie ser vi att sträcken är helt borta. Först känns det som en glad färgfest, en frihet att få uppleva detta. Men precis som med den medryckande Boogie Woogien tar det ständiga upprepandet över. Det som i början kändes glatt och fritt börjar kännas farligt och hemskt. En börjar långsamt inse att Mondrian har äntligen lyckats ta ens öga som gisslan, det finns ingen väg ur den helt osymmetriska labyrinten. Ögat tvingas helt enkelt hela tiden vidare, runt och runt i färgerna och deras illusion av linjer. Ser vi närmare är det inte bara färg vi har att göra med, utan här finns klippta och påklistrade papperslappar inkluderade vilket ger motivet en form av djup. Detta är lite ironiskt utifrån att det var plattheten i kubismen som attraherade det unga Mondrian att utveckla sin abstrakta konst. Kanske hade papperslapparna ersatts med färg om han hade avslutat den, men frågan är om det går att avsluta detta motiv. Om våra ögon är fast i den dialektal optiken borde Mondrians medvetande vara än mer fast i detta. Om vi inte kan sluta se, så borde inte Mondrian kunnat sluta tänka på detta. Är det så att Mondrian fastnade i sin egna tavla likt Dorian Gray? Han sökte efter verkligheten bortom verkligheten men fann ”bara” sitt egna inre.

När vi ser på Pollocks No. 1 från 1948 känns det som Mondrians motsats, en vildsint storm av rörelse piskar ens öga. Här finns ingen rakhet, strikthet eller disciplin. Men efter ett tag börjar en inse att Pollock har tagit vårt öga som gisslan, en tvingas ständigt vidare in i tavlan i en desperat jakt efter en punkt att fixera ögat på. Illusionen av former börjar växa fram hos en ju längre en låter ögat föras runt i denna okontrollerade labyrint. Sedan förs en vidare och formerna upplöses och omformuleras. Tillslut har Pollocks introverta känslor fått formen av en världskarta, något materiellt som även den försvinner och omformuleras.

Hur kan det vilda hos Pollock och det tekniskt disciplinerade hos Mondrian skapa samma typ av effekt och upplevelse? Hur kan något så visuellt olika ändå vara så lika? För att kunna finna svaret på detta måste vi göra en abstraktion av de två verken. Att abstrahera är något av det naturligaste vi människor gör, vi abstraherar ljud och sätter ihop detta så att ljud relaterar till t ex ett objekt. Faktum är att vi behöver inte ens objektet för att förstå objekt, det räcker med ljud. ”Jag sparkade på en sten idag” är en mening som förstås av alla utan att själva stenen är närvarande. Vi kan dessutom omformulera sträcken till Linjer och sammansättningen av dessa innehåller ljudet och därmed kan vi tyst läsa om stenen och vi behöver plötsligt varken ljud eller bild för att förstå stenen. Att abstrahera är helt enkelt en allmänmänsklig egenskap, men av någon outgrundlig anledning tycks abstraherade former inom konsten vara något extra svårt enligt många.

Om nu både Mondrian och Pollock kidnappar och håller vårt öga som gisslan måste det finnas något som orsakar detta. Linjen var som vi såg central för Mondrian och i Boogie Woogie har de ersatts av färger, dvs spänningen mellan färgerna bildar illusionen av formen Linje. Det som driver ögat framåt i tavlan är därmed färgerna som är enormt disciplinerat sammanfogade. Ser vi närmare på Pollock är det Linjer som dominerar motivet, det är linjerna som driver ögat framåt. En skulle kunna säga att Pollocks linjer ersätter färgernas funktion hos Mondrian och därmed kan en säga att det vildsint faktiskt innehåller en stark disciplin. Sätter en dessa tavlor bredvid varandra blir gränsen mellan färgens och linjens funktion och mening väldigt flytande i ett berättande. En skulle kunna sträcka sig längre och påstå att gränsen inte längre finns. Men nu uppstår en annan spännande konsekvens, nämligen hur det berättas. Pollock visar nämligen att svepande och känslomässiga rörelser kan ge samma berättande som strikt intellektuella. Gränsen mellan dessa två discipliner är därmed också flytande. Det Mondrian och Pollock lyckas med är att måla en abstraktion av abstraktionen i sig där både världen och människans inre ifrågasätts. Både Mondrian och Pollock visar att det finns en spänning mellan just individen och världen i sig. Spänningen ligger inte mellan färg och färg, eller mellan linje och färg och inte heller mellan linje och linje. Spänningen ligger mellan den enskilda människan och världen som hen anser sig leva i. Med andra ord, spänningen ligger i människans förmåga att abstrahera sin verklighet. Kanske var det detta som Mondrian såg när han såg på Pollocks målning.

Jag säger inte att jag har rätt för när jag läser Mondrians texter inser jag att hans förmåga till abstraktion är mer tränat ett mitt egna. Att utveckla sin abstrakta förmåga är som att lära sig läsa snabbare, men till skillnad mot det linjära läsandet är abstraktion en frågan om ett mer tredimensionellt tänkande och det tar tid. Därmed kan Mondrian ha sett något helt annat som är betydligt mer avgörande gällande både hans egna målande och Pollock.