När produktion och rationalism alltmer började prägla samhället på 1920-talet kom nya material att inkluderas i konstnärers produktion. Plötsligt fanns trä, färg, metaller, glas, tyger, stenar, hår, garn sida vid sida och en ny spännande dynamik kunde uppstå i kreativiteten. Men som redan nämnts ovan så kom detta även att medföra nya arbetsätt rent tekniskt. Svetsning, svarvning, borrning, skärande, skruvande, pluggande som tidigare setts som hantverk flyttade nu in i konstnärens ateljé och konstnärens visioner flyttade ut i verkstaden.

Walter Gropius sökte medvetet denna mix av traditioner i sin Bauhausvision. Enkelt sagt skulle en kunna säga att Bauhaus är en städad variation av Dadaism utifrån att högt och lågt blandades och att skaparna fick sätta sitt personliga uttryck på det skapta. Trots den spretiga sammansättningen av konstnärer kan en dock se en gemensam idé gällande utseendet på produkterna som kom ut från Bauhaus. Objektet var alltid i centrum, dvs en lampa var en lampa, det var lampans identitet som skapades. Den energikrävande dekorativa jugendstilen reducerades och flyttas in i själva objektet helt enkelt. Kanske det bästa exemplet på detta är de klassiska byggklossarna i trä som består av enkla geometriska former och de enkla grundfärgerna. Ittens färglära och enkel konstruktion möts och skapar grunden för just eget skapande på höjden, bredden och platt på golvet. Kraften finns helt enkelt i byggklossen i sig, inget annat.

Men Gropius utsuddande av material och lekfulla dynamik fick också de problem som konstruktivismen och puritanismen fick. Nämligen att gränsen mellan syfte och användning blev svagare och därmed kom användandet av produkterna att skapa en funktion som skapar en livstil. Marcel Breuers stol MB-118 är ett bra exempel på detta. Det centrala materialet är förstås det kromade stålet som har böjts och som tar oss ett steg närmare mot drömman att kunna sitta på luft. Om vi ser lite närmare på det kromade stålets form och flyttar runt på det i vårt sinne så ser vi ganska snart att formen även kan användas till ett bord. En form som kan användas till två olika konstruktioner är ett tecken på rationalitet och ekonomi. I själva produkten finns det en effektivitet som syftar till att placeras i ett rum och användas. Placerandet i rummet gör att vi skapar en miljö som rent kommunikativt skapar effektivitet och rationalism. På detta sätt har konstverket en estetik som ger skapande ekon enda in i ens livsstil och moral.

Ett annat exempel på detta är Margarete Schütte-Lihotzkys Frankfurtkök från 1927. Här blir rationaliteten än mer central när hon sätter ihop köket som påverkat all matlagning i alla fall den västerländska matlagningen enda fram till idag. Schütte-Lihotzkys studerade vilka rörelser kvinnor utförde i köket och sedan kombinerade hon det med att studera Taylors löpandeband av bilar. Resultatet blev en kompakt lösning som fortfarande uppfyller dagens IKEA designers med avund och uppgivenhet. Det är framför allt två idéer som jag imponeras av. Den första är att hon rationaliserar bort burkar och skåp, istället finner vi en mängd litermått som en kan dra fram när det förvarande innehållet skall användas. De skopliknande måtten är stilistiskt enkla i formen, på 60-talet ersattes hennes metall lösning med genomskinlig plast och finns säkert kvar i vissa lgh från den tiden. Den andra saken är hennes avlastande från spishällen gällande kokande kastruller. När de började koka ställdes de ner i ett utrymme där värmen bibehölls och potatisen blev klar på en timme, precis när resten av maten var klar. Detta kök signalerar också en effektiv livsstil och var placeras en ett sådant kök. Ett passande ställe är i Ludwig Mies van der Rohes Weissenhofsiedlung från 1927, ett flerfamiljshus med en arkitektstil som andas effektivitet. Vi finner korridorer i hemmet mellan kök och vardagsrum. Rummen har mobila väggar som snabbt kan användas utifrån hur rummet tänker användas för stunden. Sovrum, vardagsrum och barnkammare ryms på samma ställe.

Plötsligt ser vi att Breuers stol ryms bra där och vi ser också att allt är ett resultat från rationalitetens bästa uppfinning; tåget. På stålet färdas vi, på stål sitter vi, i stål förvarar vi råvaror. Likt ett tåg rusar våra liv framåt och gränsen mellan konst, funktion, material, estetik, hög och lågt är inte längre där. Definitionen av konstverk är flytande och mer beroende av subjekt och objekt än rum. Vi är vad vi äter, vi är vad vi omger oss med på golv, tak och väggar. Tyg, färg, trä, glass, metall spelar längre ingen större roll i vårt skapande och betraktande. Konsten är inom och utanför oss helt enkelt. Mitt i denna rationella tillvaro finns det ett som består, individen. Det tycks vara omöjligt att rationalisera bort just den enskilda individen, trots storslagna projekt. Kanske det var just detta som var Gropius grundtanke när han suddade ut gränser kring material, hantverk och konst. Om inte för annat så gav det oss Josef Albert som sedermera formade John Cage och Rauschenberg i Black Mountain Art School.