En hoppande leksakshäst, en dansrevolution, ett krig, ett fredsprojekt, ett klippande och klistrande, argt, vackert, fult, allt och inget annat. För mig är dada det mest buddhistiska som hänt västvärlden, en Schopenhauer på syra helt enkelt. Dada är det som är bortom språket och det medvetna, det är vad Chan-buddhisterna kallar buddhanaturen. Med absurt mediterande galenskap tvingar dadisterna oss att söka sanningen bortom det vi kan formulera, vi kommer dock aldrig att hitta dada men vi kommer att få insikter om verkligheten på vägen. Inte insikter som kan förmedlas, men insikter om vår existens i det som språket håller oss fången i.

En del säger att det började på Cabaret Voltaire i Zürich men hur absurda föreställningarna det än var där är det inget jämfört med absurditeten i skyttegravarna vid fronten. Det var där allt föddes, det som iscensattes på scenen i en källare var bara en visualisering av begreppet absurd. Ett aggressivt fredsprojekt mot den borgliga mentaliteten som bara gav oss krig. Hugo Ball var biskopen som pratade nonsens och lika obegripbart som hans välsignelse blev rörelsens spridning. Berlin, New York, Paris blev fästen som spred rörelsen än mer över världen. Ett absurt pre-internet som kom att ge ekon i hela konst- och mediavärlden ända fram till idag, alltifrån Bröderna Marx till Killinggänget, från Höch via En Flygande Cirkus till en dräglande Brad Pitt i Gilliams framtid. Rörelsens död i Paris blev därmed lika absurd som födelsen, ett evigt gyckelspel där det är apan som ser på människan istället för tvärtom.

Att fokusera på något specifikt i detta är nästan ett omöjligt val. Fragmenterade texter, skulpturer, pissoarer, låtsasspråk, tavlor, tidningar, vykort, kläder, skräp osv blandades om i en bunke gjord av humor, ilska, sorg, och intelligens. Personligen älskar jag Hanna Höchs Cut with the Kitchen Knife Dada through the Beer-Belly of the Weimar Republic från 1919. Med attityd, klarhet och en kniv skapade hon ett collage där hon synliggjorde sanningar som vändes upp och ner. En samhällskritik som får 70-talets punkvåg att kännes som en billig pinsam efterapning utan känsla och hjärna (vilken den i och för sig var)

Det märkligaste konstverket måste dock vara Tristan Tzaras Dadaglobe. Att den anarkistiska regelbrytande rörelsen skulle ha närt en dröm om att göra en dadaistisk encyklopedi känns som den största paradoxen av allt de företog sig. Projektet avslöjades 1964 året efter Tzaras död, bland hans brev fanns en omfattande brevväxling som innehöll begreppet Dadaglobe och efter många års spårande insåg man vad det handlade om och 2016 blev det till slut sammanställt. Att göra ett konstverk av en encyklopedi är en absurt rolig drift med borglighetens naiva dröm att samla alla mänsklig kunskap på ett ställe. Detta konstverk har så många lager av smarthet i sin samhällskritik att en blir ödmjuk i sitt bläddrande. De två infallsvinklarna jag tilltalas mest av är att de alla olika bidragens sammanlagda ironi grundar sig på en artistisk oironiskhet. Den absurda konstinriktningen ger här ett utrymme där konstnärerna och deras bidrag får vara stolta, seriösa, enkla och vackra. Här finner vi Paul Dermées soldikt Poème sans queue ni tête bredvid Suzanne Duchamps Tavla Usine de mes pensées. Tillsammans bildar de dock den ironiska spegeln mot encyklopedins kunskapssyn. En kunskapssyn som har ifrågasatts av andra konstnärer i andra tider, men som inte lyckades och oftast hamnade i bibliotekens mörka källarvrår. Det andra är priset, alla kan köpa detta konstverk vilket i sig blir en anarkistisk konstsmäll på etablissemanget, något som Tzaras och co måste snurra av skratt åt i sina gravar åt. Dessutom är det underbart att projektet i sig har upphävt rörelsens tidsbegränsning,. Dada fanns före skyttegravarna och dada finns efter skyttegravarna, Dada finns på nätet och utanför nätet, dada är alpha och omega som alltid kommer att följa oss människor.