Gränserna mellan alla historiens perioder, epoker och paradigm är ytterst flytande vid närmare granskning. Klassicism och Romatik är definitivt inget undantag i denna problematik. Enkelt sagt kan en säga att klassicismen är en konst som hämtar sina källor gällande form och motiv från antikens ideal. I sann platonsk anda lyftes ett allegoriskt berättande om moral, mod, patriotism osv med en renhet där känslan skulle vara återhållsam. Detta var något som den franska konstakademin med Le Brun i spetsen kom att hålla högt och vars arv kom att eka enda in i den berömda utställningssalongen i Paris fram till 1874 års uppgörelse. Ett lysande exempel är Le Bruns målade tavla Darius tält från mitten av 1600-talet där den persiska drottningen knäfaller åt Alexander den store.

En ganska tråkig historia på många sätt men som tidigare nämnt ovan finner vi här ett lysande exempel på Le Bruns tankar kring att uttrycka stora känslor med stor varsamhet. Dvs ögonbrynen, ser en närmare på den knäfallande skaran människornas ansikten en se att ögonbrynen bär med sig känslor som nyfikenhet och beundran. Med facit i hand som sagt inte så lyckat men Le Brun själv var mäkta imponerad av sig själv.

Under 1700-talets senare hälft kom klassicismen att bli allt mer samhälls allegorisk i sitt berättande och blev en täckmantel för patriotism och revolution. Mästaren på detta var nog Jacques-Louis David med sina heroiska motiv, Horatius avlägger eden och Sokrates tar giftbägare, de vet att de ska dö men de gör det för ett högre syfte. Efter revolutionen gestaltas Napoleon som den nya kejsaren och det finns ingen gräns över hans mod när han tågar över alperna. Men det är också där som det börjar bli lite suddigt med gränserna.

Romantiken anses förenklat innebär att tecknandet minskar i betydelse och har ett ”loose, fluid brushwork, strong colors, dramatic contrast of light and dark, complex composition and expressive poses and gestures”. Den kan också innehålla litterära fantasier, exotiska platser, sensationalism och melankoli. Mitt mellan detta står upplysningen och tränger in i båda, för självklart är gränsen mellan upplysning och romantik också flytande. Vad är inte romantiskt i Joseph Wrights An Experiment on a Bird in an Air Pump från 1768 och i hans Arkwright’s Cotton Mills by Night från 1782 ser vi mig veterligen för första gången människoskapat ljus i en byggnad på natten.

Allt i en romantisk melankoli, klassicistiskt tecknande och realism i ett och samma verk. John Everett Millais Ophelia är ett fantasimotiv fyllt med dramatiska känslor och en enorm precisionell återgivning av naturen. Inte heller Turners starka färger, dramatiska kontraster, penselhantering och det estetiska sublima är oberört av upplysningen. Bell rock Lighthouse och Ångbåten i snöstormen besegrar naturens krafter och människans modernitet går segrande ur striden.

Vad gör vi sedan med Jean-Auguste Dominique Ingres Large Odalisque från 1815? Klassicismens precision med tillhörande lutande horisontella linje där en naken gudinneliknande kvinna är vänd emot oss. Men detaljerna som påfågel vippan och vattenpipan för våra tankar till exotiska platser och självberöringen av vaden och blicken andas manlig sexuell dröm om bilden. En romantisk modernitet som fick nya former när Matisse och Picasso vände henne mot oss 100 år senare. Delacroixs romantisering av 28 juli med detaljerade döda kroppar i förgrunden och en allt mer konturlös folkhop i bakgrunden är ingenting utan Frihetens ansikte med tydliga drag av ett romerskt mynt med Cesar på. Ett klassicistiskt inslag där känslorna är återhållsamma och ögonbrynen är fyllda med mod och beslutsamhet.

Mitt i Delacroixs känslostorm står Le Bruns teorier, något jag tror att Delacroix mycket väl njöt av när han helt oförskämt blandade av stilar.Men kanske är det så att vi behöver dessa gränser för det är först när vi är medvetna om dem som de kan brytas och omskapas och föra fram något nytt in tidens flöde.