Mondrian fångar in ett viktigt problemet i citatet ”Cubism did not accept the logical conssequences of it’s own discoveries” gällande det som kallas den syntetiska kubismen på 1910-talet. Ser en lite närmare på denna tids dominerande konstuttryck inser en vilket enormt inflytande kubismen hade och fortfarande har. Den väckte så många frågor och öppnade upp oändliga kombinationer kring form, färg, material, kommunikation och berättande vilket kom att förändrade hela konstvärlden och konsthistorien. Men det var också en tid där ideologierna och ismerna hade behov av monopol gällande svar och sanningar. De så kallade salongkubisterna försökte att bli renläriga och exkludera konst som stred mot deras övertygelse och allas vår Captain my Captain fortsatte sin privata kommunikationsresa. Utifrån detta var det också oundvikligt att kubismen under detta årtionde kom att toppen av sin kreativitet samtidigt som de i processen kom att skapa sitt egna upplösande.

Efter att ha analytiskt abstraherat former och perspektiv under 00-talets senare hälft var det dags att rikta blicken mot materialet i sig. Med detta nya syntetiska förfarande kom ett helt nytt berättande och ett nytt betraktande av världen i sig. I Picassos Table with Bottle, wine glass and Newspaper från 1912 samlas kartong, tapet och tidningsurklipp. Den blå cirkeln blir ett bord som pryds med ett glas och en flaska med drycken Suze, miljön runt bordet är tidningsurklipp som handlar om konflikten på balkan. Både Braque och Picasso vara rädda för platthet i sin konst, de sökte hela tiden efter nya perspektiv. Men i detta collage skapar Picasso ett djup utifrån något annat än linjer, perspektivet finner vi i kaffets ljud, tidningens bokstäver skapar en ljudmatta av en diskussion som omger bordet. Vi kan sättas oss ned vid bordet och lyssna på krigets elände. Detta blir enligt mig själva kärnan till det syntetiska, samtidigt som det analytiska slår knut på sig själv. Att abstrahera form och färg gav ett subjektivare perspektiv som till mångt och mycket även exkluderade betraktare som inte kunde dela det perspektivet. Men när material abstraherades förändrades berättandet i sin grund. Medvetet eller bara som en konsekvens, sattes de nya formerna ihop på ett nytt sätt och ett nytt berättande uppstod. Efter detta så kunde konstnärerna återgå till det vanliga materialet och sätta ihop nya berättelser med ”bara” abstrakta former och färg. Den stora frågan som uppstår är om detta var ett visualiserande av lingvistiska teorier som växte fram under 1900-talets början eller om detta nya berättande påverkade lingvistiken. Detta kommer vi nog inte aldrig att få kunskap om, men vi kommer ständigt få höra av människor som anser sig ha det rätta svaret i denna fråga. Men helt klart är att aldrig tidigare har språk och bild bundits ihop så nära till varandra som under denna tid.

Användningen av nytt material är i sig inte något nytt utan snarare en konsekvens av primitivismens inflytande. Inkluderande av hår, naglar, skräp osv för ens tankar till Voodoons skapande processer där vardagens ting sattes samman för att bli ett sakralt, centralt och fint föremål som gav livets kaos mening och struktur. Det hela var också ett viktigt steg gällande att sudda ut gränserna mellan det så kallade fin- och fulkultur konceptet. Detta stärks också utifrån den ökade produktionen av skulpturer där samma process kan återses gällande berättande och kopplingarna till voodoon blir än tydligare enligt mig.

Allt detta medförde förstås att en ökad medvetenhet kring komposition uppstod inte bara hos Picasso och Braque. Den syntetiska sammansättningen gjorde att det plötsligt uppstod ett nytt berättande kring formen. Kunde en sätta in nytt material, kunde en sätta in nya former så som rörelse tänkte Duchamp och skapade 1912 sitt mästerverk Nude Descending a Staircase No 2.

Men nej, så enkelt var det inte visade det sig. Kanske berodde det på den enorma förändringshastigheten inom berättande som gjorde att detta inte sågs på med blida ögon, kanske var det bara en egoistisk maktstrid bland dåtidens unga konstnärer som gjorde att vissa nya idéer blev för hotande. Eller kanske var det precis som Mondrian påpekade i början av detta svar, dvs att kubismen tog helt enkelt inte sitt ansvar kring det nya berättande och de konsekvenser detta fick.

När det syntetiska arbetet inleddes hadde mycket hänt, så mycket att det är svårt att hänga med även för oss som har facit. Det hände överallt; naturvetenskapen, psykologin, lingvistiken och den traditionella religionen hade blivit utsatta för en enorm konkurrenssituation. Inom konsten hade färg och form abstraherats enda till idéerna i sig själva. När allt detta sedan sattes ihop i det nya berättandet uppstod en helt ny värld av gestaltning och det finns gränser vad ett medvetande klarar av på kort tid. Duchamps rörelse blev helt enkelt futurism, vilket väldigt förenklat är kubism med just rörelse. Robert Delaunays Simultaneous Windows on the City även den från 1912 är orphism, vilket väldigt förenklat är kubism med impressionismens färger. Mondrians neoplasticism är väldigt förenklad andlig kubism. Kupkas Amorpha: Fugue in Two Colors är väldigt förenklat kubism där färgen har tagit över formen och rörelsen, dvs kuben finns helt inte längre kvar men är ändå där lika fullt.

Kubismen gav oss nya bilder som gav oss nya språk, semiotiken är bara ett av dessa. Den kan ge oss nyckeln men sedan lämnas vi ensamma med färger, former och material. Allt i vårt universum har sitt ursprung i Big Bang, allt och alla består av partiklar, elektroner och kvarkar från ett specifikt ögonblick. Kubismen på 10-talet är precis som Big bang för den moderna konsten. Att se i rymden är att se i tid och vi kan se vårt ursprung. Att se på modern konst är precis likadant, vi ser vi färg, form, material och tid. Vi ser helt enkelt det moderna berättandets ursprung och födelse i kubismens 10-tal. Det stora i detta är att Picasso och Braque klippte, klistrade och kommunicerade privat (i dagens skola kallar vi det fusk och plagiat) men det visade sig att en hel värld tjuvlyssnade och plötsligt blev Still Life paradoxalt en rörelse som påverkade människor över tid och rum. Och precis som Big Bang inte tar något ansvar för universum tar inte heller kubismen sitt ansvar för sin skapelse.